Joddel Joddel

Jag är trött och hade någon tanke om något, men den försvann. Jag hade något att säga om bebisar självbevarelsedrift som jag skulle koppla samman med John, men det försvann. Jag har läst så himla intressanta saker i Teach your own, om våld i skolan, skolans våld, lärares föreställningar om vem som är kompetent som lärare, om hur yrket lärare är något relativt nytt, om hur grupptryck blir något självklart när barn hela dagarna umgås med barn i samma åldrar och ett fåtal vuxna ”övervakare”, om diskriminering av elever och om jag vet inte vad, men jag kan inte forma allt till en sammanhängande tanke just nu. Mina tankar är utspridda mellan diskussioner på nätet, saker som jag läser, planer inför framtiden, förhoppningar, rädslor och allt däremellan. Tankar som koncentreras till att bli tänkta under de stunder då John sover, John som knappt vill sova på dagarna, stannar uppe så sent han orkar för att vi är vakna och jag som sen sitter uppe senare än jag borde för mitt eget fysiska bästa för att jag vill ha tiden att reflektera över de här sakerna.

Vad annars? John har börjat joddla, ”joddel joddel” säger han och ”duuddle duuddle”, medan jag asgarvar och han ler och ökar volymen på sitt joddlande. Han blir lycklig över att se det nyfallna snötäcket ligga över staden, men ogillar starkt att få fallande snö i ansiktet. Han har dock börjat vänja sig, mest i kombination med vind som det stör, men det förstår jag, han tappar ju andan! Tänker ha det här inlägget som mina blandade tankar, det behöver jag.

Johan blev ”sur” (riktade sin ångest över att John gjorde illa sig mot mig) på mig för att jag pratade om något när han skulle uppmärksamma mig om att John närmade sig kanten av sängen (som återigen är en madrass direkt på golvet) och skulle göra en mindre genomtänkt rörelse, bebis studsade av sängen, landade direkt på huvudet och grät i famnen i typ en halv minut för att sen fortsätta utforska, Johan hade lite svårare att släppa det. Vi båda håller med om att det bästa är att låta John utforska, göra illa sig och lära sig. Testa sina gränser och lära sig kontrollera sin kropp, för att ta tillvara på hans självbevarelsedrift, vi båda håller med om att ju mer han får testa nu, desto mindre är risken att han kommer göra illa sig allvarligt senare. I praktiken har vi båda lite svårt för det, hjärtat i halsgropen och ångest i flera veckor efter han gjort illa sig, han själv släpper det inom några minuter och leker vidare, klättrar och utforskar. När jag frågade vad jag skulle ha gjort, poängterade att John gör som John gör, gör han illa sig är det ingen fara, det är inget han kommer dö av, han höll med och sa att han vet att han inte är rationell, men ville bara säga att han blev sur ändå, så då fick det vara så.

Katten driver mig till vansinne, hon har slutat säga till när hon vill att vi ska öppna dörren till badrummet och kör på Johns stil av att bara pissa på golvet. Inspirerad kanske? På tal om Johns kissvanor, han signalerar, men vägrar sen kissa när jag tar honom till handfatet eller sätter honom på pottan (förutom ett par gånger då, mest efter sömn eller när han sitter i stolen och äter), annars är det ”kan själv”, dvs att han signalerar, jag tar av honom byxorna och går till badrummet, han börjar försöka ta sig ur min famn, jag ställer ner honom, han kryper iväg och tre minuter senare kissar han på golvet och sitter och plaskar i det. Eller den ännu mer mystiska: han börjar kissa i handfatet eller pottan, kniper av och jag vet att han inte kissat klart, men han ska iväg, någon minut senare kissar han klart på golvet. Hade vi bott i en grotta ute i skogen eller i djungeln så hade det ju varit lugnt, det är väl lugnt nu med, men lite frustrerande.

Kanske är såhär det ska vara? Att man hjälper bebisen när den är relativt orörlig eller inte kan stå upp, sedan när de klarar det så tycker de att de kan sköta det själva och deras stenåldershjärna tänker att ”det är väl bara att ställa sig och kissa?” så jag tänker i alla fall. Vi hinner inte bli lata med tvätten i alla fall, då blir det snabbt ont om handdukar.

Jag, Johan och John låg i sängen, skulle amma John som höll på att ta tag, släppa, ställa sig upp, ta tag, lyfta på rumpan, ställa sig upp, leka med det, nej tutte, oh titta där, nej tutte o.s.v, så som vanligt alltså. Johan sa ”stör mig på att han är så okoncentrerad” och jag brast ut i skratt, välkommen till min värld.

Något mer? Jag är sötsugen 24/7 oavsett, mina tankar gör mig handlingsförlamad, hjärtklappningen som jag haft till och från sedan december verkar ha avtagit nu, men fortfarande yrsel. Jag glömmer bort att ringa BVC hela tiden för att boka en tid, skulle vara kul att veta hur mycket han växt sedan oktober, nytt försök imorgon. Måste sortera bort saker från köket som ska tillbaka till Johans föräldrar, går inte att ha så mycket saker i ett så litet hem. Måste ringa fastighetsskötaren, om så mycket.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s