Emotionellt lärande

Har suttit ikväll och läst lite om emotionellt lärande. Neuropedagogisk forskning har visat att man lär sig bäst av starka kontraster, känslomässiga intryck och omväxlande undervisning. En nervcell vänjer sig vid ensidig stimulering (repetitiva övningar t.ex) och slutar reagera. Undervisning som däremot väcker starka känslor lagras i minnet. Eftersom hjärnan inte kan ta in alla intryck som den utsätts för så sållar den bort onödig information, det som väcker starka känslor, upplevs som viktigt och som knyts till tidigare erfarenheter är det vi minns bäst.

Jag har svårt att se hur man skulle bedriva emotionell undervisning (kanske skulle gå i teorin, men i praktiken kommer det nog inte ske) i traditionell skola, dels eftersom kursplanen är upplagd utav någon annan än eleven och formad utifrån vad föräldrar och skolmyndigheter anser vara viktig kunskap kommer den typen av undervisning alltid (som det ser ut) att vara påtvingad och icke-emotionell. Hela tanken av att vi som föräldrar ska bestämma vad vi vill att våra barn ska kunna och vara förbereda för känns ganska absurd, jag vill att John ska växa upp trygg, så mycket vet jag, vad han väljer för akademisk (eller icke) väg är upp till honom. Vill han snöa in sig på motorer som exempel i ett år så är det lugnt, jag litar på att han lär sig det som är relevant för honom, när det är relevant och kommer finnas tillsammans med Johan och de resurser som finns i världen som vägledare för honom, hjälpa honom hitta information, lära mig tillsammans med honom, lära honom det jag kan, finnas, diskutera, hitta andra att diskutera med, lära sig med, utvecklas med, människor som han känner att han vill ha i sitt liv.

Kan inte vi alla hålla med om att det vi faktiskt har lärt oss är sånt som vi faktiskt har varit intresserade av? Sånt som väckt någon slags känsla inombords. Jag minns att jag pratade med min syster om det här för ett och ett halvt år sedan, att jag tycker att så mycket är spännande och skulle vilja kunna det, men att det inte fastnar riktigt för att jag egentligen inte är så intresserad, det skapar inte ett känslomässigt engagemang hos mig. Så varför ska vi i så fall envisas med att barn ska kunna vissa saker, för att vi anser det som viktig och god kunskap? För att förbereda dem för världen, vilken värld?

Världen av att nöja sig med skit? Världen av att inte följa sitt hjärta eller göra det man brinner för, göra som man blir tillsagd? Världen av att inte finna kreativa lösningar och att inte tänka kritiskt och själv, utan tänka rätt och memorera datum och namn? För att…? Hela tanken bakom obligatorisk skolgång grundar sig ju i en misstro mot barn, att de är inkompetenta, inte vet vad som är bäst för de själva, inte tillräckligt erfarna, inkapabla att fatta beslut för sig själva.

Men barn är kompetenta, det som är viktigt för barnet kanske bara inte är viktigt för den vuxne, man måste kunna se skillnaden. Man måste kunna lita på sitt barn, låta barnet begå misstag, lära sig från dem, finnas där som vägledning och tröst, inse att mitt sätt inte alltid är det bästa. Hur ska John kunna lita på sig själv om jag inte gör det? Om han från födsel växer upp med att jag vet bäst, han vet inget och det bästa är att han ska följa mig till minsta millimeter.

Det är intressant hur man å ena sidan säger till barn att allt är möjligt, vill man så kan man, man kan förändra världen men samtidigt förvägra de det de vill, tvingar på dem saker de inte vill ha med orden ”det är så världen ser ut, vänj dig”. Kan vi inte skilja det sunda (vår vilja för att våra barn ska göra det de brinner för, vår tro på dem) och det osunda (vår rädsla för att barnen inte kommer ”klara sig” ute i ”riktiga världen” som grundar sig i en misstro till barnet) och låta barnen leva? Vara barn, som det heter. Tycker det kommer så många dubbla budskap från vuxna till barn; de ska få vara barn, men växa upp och inte vara så omogna, vara självständiga, men tas ifrån möjligheten till det och rätta sig i ledet, nä ni, tycker alla borde omvärdera sig själva, sina föreställningar, världen och tänka på varför det de tycker är så viktigt är viktigt.

Mer om emotionellt lärande med referenser
Intressant artikel om hur ens syn på intelligens påverkar inlärning

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s