Är/gör

Jag blir oftast ganska ställd när folk ställer mig frågor om John, oftast är det saker jag inte tänkt på, lagt märke till eller bara lagt vikt vid. Allt som handlar om spädbarns ”normala” utveckling, alltså vad de ska kunna vid vilken ålder har jag i stort sätt ingen aning om, är inte så intresserad. Blir väldigt lätt att man jämför då och att oron tar över, jag tror att man misstänker om något är ”avvikande” oavsett om man läst på om vad de ”bör” kunna eller ej, det kan väl vara bra att använda som en ungefärlig referensram, men jag tvivlar på att majoriteten av föräldrarna använder/klarar av att använda den så, inklusive mig själv.

När folk frågar om han gör si eller så får jag oftast tänka efter ganska mycket, oftast är det ju saker som hör till den ”normala utvecklingen”, jag tänker inte på John så mycket kring vad han gör utan snarare vem han är. Jag vet att han är envis, glad, asrolig, högljudd/pratglad, empatisk och en utforskare. Det tog mig typ två månader att fatta att han hade börjat klappa händerna, tydligen är det något man ska ha koll på (?), jag hade inte riktigt tänkt att det var det han gjorde förrän någon annan anmärkte det ”jaha, ja då har han ju klappat händerna ett tag!” (efter att jag fått frågan om han börjat klappa händerna och jag sagt att nää, det gör han inte). Så kan det va. Sen finns det såklart saker som jag märker att han gör, som jag tycker är asroliga eller på något sätt är John liksom, det tycker jag är mycket intressantare att prata om än vad bebisar bör/brukar kunna.

Så frågar folk om sjukdomar, om han har fått det eller det och frågar om någon tre-dagars feber är det första de får (igen ? jag har verkligen ingen aning om vad det är), förutom lite feber i samband med tandsprickning och lite nästäppa nu så har han inte varit sjuk än. Var nästan säker på att han skulle få RS-virus efter att min syster blivit smittad och min pappa sen (som då sovit hos henne) hostande kom över till vår lilla etta, men han klarade sig. Johan har varit sjuk fler gånger under de här tio månaderna än John ens varit lite täppt.

Så är det frågor kring hans sömn: hur sover han? Bra? Hur värderar man hans sömn? Ifall han får sitt sömnbehov tillgodosett eller om jag får sova åtta timmar i sträck? För det får jag inte, beroende på natt så får jag ju gå upp en-två gånger med honom till badrummet så han får kissa, men det är uppvaknanden på ungefär en-två minuter, ammar honom efter så vi båda somnar om rätt fort. Så vaknar jag ju till i några sekunder när han letar tutte, ger honom det och somnar om igen. Men ja, han går och lägger sig mellan 20-22 och sover till cirka 8.30-9.30, så jag är väl rätt nöjd (någon enstaka gång har det hänt att vi sovit till typ 11.30 eh ja, vi gillar att sova i den här familjen). Sömn under dagtid är en helt annan historia, John gillar världen och framförallt att ta del av den. Han har svårt att stänga av och är hur nyfiken och social som helst, han måste vara i sjalen för att kunna sova på dagen.

Så får jag frågor om hur lång han är och vad han väger, ”ingen aning” svarar jag ”större än sist?” jag vet att han växer och blir tyngre, men hur mycket kan jag inte svara på. Vågar inte dra till en gissning liksom, var väl en tre-fyra månader sen vi var på BVC sist. ”Växt ur vissa av sina 74:or?” kan jag svara.

Ja, min poäng är alltså att bebisar är människor också. Blir lite som att träffa sin kompis och fråga ”hur mår pojkvännen då? Sover han bra? Låter han dig sova? Vad säger han nuförtiden?” istället för att fråga hur barnet mår, vad är nytt, vad gillar han att göra, hur är han som person? Inget ont om de som ställer standardfrågor liksom, det är ju i all välmening och så, men man får räkna med ganska trista svar från mig.

Annonser

Dåliga amningsråd

Alltså jag blir så jävla trött på att läsa om stackars mammor som velat amma men fått så jävla dåliga och felaktiga råd och människor som sprider ren okunskap. Som den här idioten:

”Fast det är inte bra, då mådde de bra TROTS att de var helammade, inte tack vare. Barnet får slut på sina järndepåer och bröstmjölk är fattigt på järn- dock tar bebisen lätt upp det järnet men det räcker inte i längden- och kvaliteten blir sämre efter en tid, det är för lite kalorier för ett växande barn och för lite av vissa näringsämnen, ffa järn.” – random idiot på forum som förespråkar välling (semperanställd säkert)

  1. Ja, bröstmjölk innehåller små mängder järn, MEN ämnet laktoferrin i bröstmjölken gör att järnet tas upp fem gånger så effektivt som järn i välling eller ersättning.

  2. Friska fullgångna barn som helammats 6-9 månader har visat sig upprätthålla normala järndepåer och hemoglobinvärden. Spädbarn som helammats i sju månader, utan järntillskott, hade högre hemoglobinnivåer vid ettårs ålder än barn som fått fast föda tidigare.

  3. Oron för låga järnnivåer är tack vare ännu ett av Livsmedelsverkets briljanta råd (gluten är ju livsviktigt för barn! Får barnet inte glutenpasta och bröd är det ju barnmisshandel!) Råden baseras på en rejäl marginal, järndepåerna i friska, fullgångna bebisar räcker i minst sex månader, mellan 6-12, beroende på barn.

  4. Är barnet friskt, mår bra, växer (på längden) och faktiskt ökar i vikt (inte att de följer BVCs skitkurva), så är det som det ska, inte trots amning. Jävla pucko.

  5. Är man orolig för järn så kan man erbjuda barnet mat som är rik på järn i första hand samt kolla barnets järndepåer på BVC. John gillar quinoagröt t.ex som är släkt med spenat och rik på järn. Hirsgröt gillar han också, med lite russin i. Lite kokosolja med smak i så äter han allt, allt går ner med kokosolja. Inte för att han är petig, Herr Ätertoapapper.

Blir sur på BVC som råder mammor till barn runt ettårs-ålder som i princip helammas att sluta amma för att KURVAN gått ner, notera kurvan, inte att barnet gått ner i vikt. Ammade barn tenderar att plana ut lite på kurvan, WHO använder en annan kurva anpassad för ammade barn, BVC i Sverige använder sig av någon anledning en gammal bajskurva baserad på flaskmatade barn. Att barnet planar ut när det blir mer rörligt är inget konstigt. Så länge barnet faktiskt inte går ner i vikt, växer och är pigg och mår bra, så är allt med störst sannolikhet bra.

Som jag redan sagt förut så är jag helt övertygad om att ett barn kan klara sig på huvudsakligen bröstmjölk sitt första år, John var intresserad av mat före han var sex månader och vi gav honom första fasta födan kanske två veckor före, men eftersom vi har kört BLW så var det ju inte direkt några mängder han fick i sig, det handlade ju mest om att utforska och uppleva, det är ju först nu (de senaste månaderna) som han faktiskt börjat få i sig mat och det är ändå inte några riktiga portioner som så. Svårt att ha koll på exakta mängder då mycket hamnar på och runt honom, men baserat på vad jag sett i hans bajs så vet jag att han får saker i sig i alla fall, duger för mig.

När jag läser alla ”råd” folk får från BVC (som att banta när man ammar, precis, medan man när sig själv och en annan människa så ska man banta enligt BVCosmopolitan) så bara undrar jag, varför lyssnar ni på dessa människor? Varför går ni till BVC alls? Är era barn sjuka eller? John blir tio månader på onsdag, såg någonstans att i hans ålder så har man gått på typ åtta-nio kontroller, vi har gått typ tre gånger eller något.

På tal om att han blir tio månader, hur håller andra föräldrar koll på hur många veckor deras barn är? Jag tappade räkningen efter nio veckor och förstår inte varför man räknar? Han är antingen nio månader, typ nio månader eller snart tio månader, för mig om någon frågar. Tänk om min pappa fortfarande skulle ha koll: ”ja, Milla hon är tusen veckor gammal imorgon” läses med finsk brytning.

Amning och järn
Is Iron-Supplementation Necessary?
Järn – ett hjärnspöke
Tillväxtkurvor

Älskade bebis

Jag bara älskar den här bebisen så himla mycket, han är rolig, envis, tar ingen skit, högljudd, bestämd, kärleksfull och bara världens sötaste.

Han gillar gärna när man visar hur man ska göra något, men HATAR om man tar hans hand för att visa hur han ska göra/hålla i något och liksom rycker undan den och skriker till.

Han har ju fått äta själv från början och vi har aldrig matat honom, så om vi erbjuder honom något så tar han tag i handen, flyttar det lite ifrån munnen så han kan se vad det är först och tar den sen från ens hand och stoppar i munnen själv. Försökte någon gång mata honom med något och han höll munnen stängd och tittade på mig som att jag var helt dum i huvudet. (Idag tog han förresten en av de färdigfyllda grötskedarna i grötskålen, stoppade den i munnen OCH LYCKADES SEN FÅ MER GRÖT PÅ SKEDEN SJÄLV, jag stod och försökte dölja min otroliga stolthet) att mata oss tycker han dock är skitkul.

Han tycker om när vi är i samma rum hela familjen, så om jag t.ex står i köket så ställer han sig i hallen och tittar in till Johan och skriker ”PAA-PA!”

Han älskar tittut och föredrar att vara den som gömmer sig/avslöjar, så han tar alla tyger och lyfter över ansiktet och drar ner, till slut blir han alltid lite väl entusiastisk och hinner knappt gömma sig, så kan han stå vid bokhyllan/en vägg/bakom dörren och titta fram, gömma sig och titta fram. Gömmer jag ansiktet i händerna så vill han vara den som drar bort och lägger tillbaka händerna på mitt ansikte. Jag? Jag är så jäääävla trött på tittut.

Han fick bandyklubbor av min pappa och de står han med (säkert till grannarnas irritation) och slår på bollen/klossar/vad som som råkar ligga på golvet nära.

Han ÄLSKAR katten och tjuter till av lycka när han ser henne och dreglet rinner som ett vattenfall, ser han henne leka eller äta från min hand skrattar han så han kiknar.

Han vaknar i go-mode och tar ingen sekund åt att bara ligga och vakna utan vänder sig till mage direkt, börjar krypa iväg, stupar i sängen och håller på så tills hans vaknat, spring i benen som sin mamma.

Han är smart, för smart, klurar ut mina knep direkt. Först märkte jag att han somnade superlätt ifall jag masserade hans händer när jag ammade honom (förutsatt att han var trött såklart), höll i kanske någon vecka eller två, nu skakar han loss min hand, så märkte jag för några dagar sedan att han somnar DIREKT om jag masserar/pillar på hans öron, men nu verkar han ha klurat ut det med och försöker ta bort min hand. Att erbjuda en sak för en annan funkar bara om han inte bryr sig om det han håller i, annars tar han båda sakerna, håller hårt i den första också och tittar på en med värsta kränkta minen, typ ”vad fan gör du, jag håller ju i den”.

Om jag och Johan kramas i sängen så skiner han upp som en sol och kryper så fort han kan till oss och börjar ”pussa” mig (lägger sin öppna, dregelmun mot mitt fejs) och dra i oss, för det mesta verkar han dock ta det som ”överösa mamma med kärlek”-stund, kanske för att det är så Johan kramas.

Han har lärt sig peka nu och bara pekar lite randomly och så petade han mig på näsan idag (som vi brukar göra på honom) och började asgarva när jag sa ”boop” samtidigt (precis som vi gör på honom).

Han har börjat göra klickljud med tungan som är så jävla roliga och ler sitt trolleende om man härmar.

För att frakta saker när han ska krypa från A till B så stoppar han det han vill ha med sig i munnen, runda klossar stoppar han helt in i munnen och ser så jävla dum ut (på ett roligt och bra sätt) och en gång såg jag honom stoppa in snöret till hans klossvagn (en sån här, pinnarna och cirklarna är hans favoriter) mellan ”tänderna” och gick iväg morrande med den (bbrrrr brrrr).

När han går runt och leker så låter han ”bbrrrrrrr brrrrrr brrrrrrrr”

Hans första små trolltänder har börjat sticka upp nu! Två i mitten längst ner, sötaste tänderna jag sett ju!!!

Fäders utanförskap

När jag läser diskussioner om amning så märker jag att folk argumenterar för ersättning eftersom pappan då kan vara med och mata, för det är så viktigt att pappaaaan får mata bebisen liiika myyycket som mamman och paaaappan känner sig uuuutanföööör. Snark.

  1. Pappan kan göra annat för att ha en mysstund med barnet: byta blöja (hur många pappor skriker om sin rätt att få byta blöja?); EC:a; bada barnet; samsova hud mot hud; bära i sjal/ergonomisk sele; öööh typ bara allmänt gosa med bebisen när den inte visar att den vill vara hos mamman?

  2. Om Johan skulle få för sig att begära att jag slutade amma för att han känner sig utanför skulle jag be honom skärpa sig. Följt av att fråga varför han känner sig utanför, man kan ju faktiskt inkludera pappan i amningen, genom att han får sitta med och gosa tillsammans.

  3. Om han trots det skulle känna sig utanför så får han väl helt enkelt erbjuda sin egna bröstvårta (han skulle inte vara den första) när John inte vill ha min, John skulle bli överlycklig för han har varit på de bröstvårtorna sen han var några månader gammal, men pappa vill inte.

  4. Mitt barns behov kommer före pappors eventuella känslor, faktiskt.

Jag är den som nog ”tar” mest, dels eftersom Johan i stunder jobbar och dels för att det är så John vill ha det. I vissa perioder vill han helt sitta fast i mig, i andra vill han ha oss båda nära. Johns första månader spenderade han i princip helt i min famn, något annat verkade helt orimligt för oss, jag ammade honom konstant och spenderade dagarna hud mot hud med honom. Johan var den som skötte allt som rörde hemmet och serverade mig med mina tio mål om dagen (amningsaptit är inte att leka med) och sprang till affären så fort en craving föll sig in eller jag behövde något (”jag behöver en amningskudde!” ”jag fixar!” ”jag behöver amningsinlägg!” ”jag springer iväg!”) och agerade som avbytare när jag behövde en paus i några minuter för att andas för att Johns konstanta skrikande (överproduktion = magknip = bebisen vill ha mer tutte för att lindra magknipet/få tröst = härlig cirkel) fick mig att vilja släppa ner honom i golvet (åh nej juste, så får man ju inte säga) eller när jag typ behövde bajsa (otroligt viktigt!). Med tiden utvecklades min och Johns relation, John blev nöjdare och Johan hade ju alltid funnits nära (svårt med avstånd i en etta dock) och varit med oss så deras relation utvecklades också, rätt naturligt.

Så småningom började det gå att Johan knöt John i sjalen och tog små promenader med honom, då han oftast somnade, hud mot hud med sin pappa. Man kan väl säga att Johan var som en härlig bonus för John, mig kräver han närvaro av och blir ledsen om jag ens tänker tanken att gå och kissa utan honom, jag är ju neyney och min roll är självklar. Att sen få ha EN TILL människa som bryr sig, älskar honom, vaggar honom, leker med honom, gosar, sjunger för, pussar och kramar och som alltid lämnar över till mamma när han vill dit, det tycker John är rätt fantastiskt och varje morgon när han vaknar efter att ha fått amma och kissa så kryper han till Johan och försöker få liv i honom så de kan leka och gosa. En så härlig bonus har det varit att Johan har blivit självklar han med.

Dessutom så tycker Johan att det är otroligt praktiskt och bra att jag ammar, bebisen gör illa sig? Tutte. Bebisen vill sova? Tutte. Johan vill sitta ifred en stund? ”Bebisen vill ha tutte!”

Det här är hur det varit för oss och med John, alla bebisar är olika, alla familjer är olika, alla vill och behöver olika saker och tur är väl det! _DSC0442

Amma större bebisar

Det verkar cirkulera omkring en bild av amning som något harmoniskt, en stillaliggande bebis och en leende moder. Jag har ingen erfarenhet av att amma ett större barn, eftersom John bara är tio månader om sex dagar (herregud vad tiden går fort!!) men jag har erfarenhet av att amma en lite större bebis. Amningen den första tiden och amning av en äldre bebis är heeeelt olika saker. Nu kanske det bara är min unge som är lite extra vild, men jag tror inte att han skiljer sig mycket från andra bebisar.

I vissa stunder kan jag inte beskriva amningen på något annat sätt än störigt. Han använder mitt hår som någon slags få-igång-mjölken-spak, d.v.s drar i min hästsvans eller fläta, hårt. Han pillar på mina leverfläckar, har två utstickande vid nyckelbenen, och river ibland på dem, försöker pilla bort, under en vecka fick jag ha plåster på den ena för att han hade rivit den helt blodig och var på den trots det. Han kan inte sitta still, han släpper taget, ställer sig upp, kryper iväg, kommer tillbaka, kryper iväg, ammar med rumpan i luften, ja ni förstår. Ibland vill han bara göra pruttljud mot mina bröstvårtor, ibland vill han sitta och studera mina tuttar, dra och nypa mig i bröstvårtorna, igen hårt.

Han håller ett järngrepp om tutten medan han ammar, tänk typ hur man håller en hamburgare, han klämmer ut mjölk, han sparkar mig  och bara allmänt trampar på mig. Han stoppar ibland in bönor, russin eller annan mat i munnen (som han har i små gömmor runt om i lägenheten) och kommer sen och vill ha tutte, han försöker alltid en stund få ett tag med maten i munnen men när han inser att det inte kommer bli ett vakuum så sväljer han maten (det tycker jag i och för sig är mer underhållande än störigt). Han kan ta tag i tutten och dra den mot munnen, hans nya grej är att hålla bröstvårtorna mellan fingrarna och stoppa in i munnen, som om det vore bönor. Oftast lugnar han ner sig när mjölken väl kommer igång, dock kan det ta en minut eftersom jag blir lite stressad och störd när han inte kan sitta stilla, vilket hindrar utdrivningsreflexen.

Varför stå ut med det här då?

Vill poängtera att det finns mysiga stunder också, ibland mitt i en amning så kan ha släppa, ställa sig upp och le världens lilla trolleende, klappa händerna och köra en liten lyckodans och sen fortsätta amma. Ibland ligger han helt stilla från början och istället för att dunka på mig som att jag vore en trasig godisautomat så klappar han lugnt på mig, tittar på olika detaljer av mig, pillar lite och ser in i mina ögon så jag bara smälter och blir kär. Amning är viktigt för oss, hälsofördelarna är viktiga för oss och framförallt så märker vi ju att det är viktigt för John. Ser ingen anledning till att ta ifrån det från honom, trots att jag rasar i vikt av det, jag får helt enkelt äta mer. Jag tänker fortsätta amma så länge det känns bra för oss båda, troligen till och med när det i perioder inte känns helt bra för mig, för så är det ju, det går upp och ned.

Fördelar med långtidsamning

Oavsett bilden som finns hos vissa, så är mjölken näringsrik till och med efter det att barnet fyllt ett år och mjölken fortsätter att anpassa sig efter barnet. Så mjölken blir fetare efter ett års amning och ett större barn kan genom amning få 60% av sitt dagliga vitamin C behov tillgodosett, 75% av sitt A-vitamin behov, 43% av sitt protein, 36% av kalcium, 94% av sitt B12 behov och 29% av sitt energibehov tillgodosett. Det är en skön försäkring att ha ifall man har ett större barn som ibland matvägrar men vill amma eller när barnet är sjukt och inte vill/orkar äta, då amning brukar gå bra ändå. Barns immunförsvar är som sämst mellan ett och treårs ålder, genom amningen får de i sig antikroppar som skyddar barnet (inte bara under de tre första månaderna som jag såg någon på FL skriva, tvärtom så ökar koncentrationen med åldern), i en tesked bröstmjölk finns det tre miljoner bakteriedödande celler.

Studier har visat en skillnad i barns kognitiva utveckling, där de barn som ammats längst visat sig ha t.ex högre IQ. En del studier har visat att längre amning påverkar barnets sociala utveckling i positiv bemärkelse. Amning minskar risken för allergier, astma, diabetes och leukemi hos barnet. En del tycker att amning är det perfekta verktyget för att lugna ner konflikter, amma först och sen prata ut om vad som hände, lugna vid olyckor, om barnet skadat sig t.ex och tandemamning kan ha positiva effekter på syskonens anknytning till varandra. Amning minskar även risken för att mamman får bröstcancer (4% minskad risk per varje år av amning), vilket inte är något avgörande för mig, men skönt att veta då vi har bröstcancer i släkten på mammas sida. Det minskar risken för livmodercancer hos mamman samt andra hälsofördelar.

När man inte orkar

I början så ville jag ge upp, flera gånger. Det gjorde ont, jag hade sår som fick det att se ut som att halva sidan av ena bröstvårtan var helt borta, det rann mjölk överallt, ibland ville John inte ta tag (troligen pga min stress), ibland kunde han inte ta tag (vår BM på Allvis justerade sen hur jag höll i honom, så blev det mycket bättre), jag var frustrerad, stressad och de där två/tre månaderna som jag fått höra att det kan ta för det att bli bra kändes som ett år bort. När jag någon gång skrek och grät till Johan att jag inte pallar mer och ville ge upp så sa han just det man ska säga till mig ”okej, då köper jag ersättning då”, så muttrade jag att jag kan väl försöka ett tag till. De första tre veckorna grät jag typ konstant i början av varje amning och kände panik när jag såg John söka efter tutte, MEN (!) det blev bättre, med rätt hjälp, tålamod och genom att bara bita ihop så läkte bröstvårtorna, Johns och mitt samspel blev bättre och taget blev bra när jag lärde mig att hålla honom så att han måste sträcka sig lite efter bröstvårtan och när jag förstod att han ibland skrek vid amning för att han var nödig.

För mig var ersättning aldrig ett alternativ, eftersom de flesta innehåller gluten och komjölk vilket jag anser vara rent gift för kroppen (gluten gör så att tarmluddet bryts ned och orsakar därigenom näringsbrist) och de som innehåller hydrolyserat mjölkprotein och ingen gluten innehåller majs, icke-ekologisk majs, d.v.s GMO. MED DET SAGT, så får andra göra hur de vill och känner är bäst för sig själva och sina bebisar.

Källor:
Innehåll i bröstmjölk och ersättning
Breastfeeding past infancy
Sagogrynets inlägg om långtidsamning
Fat and Energy Contents of Expressed Human Breast Milk in Prolonged Lactation
Breastfeeding Your Toddler
Immune factors in human milk
Does prolonged breastfeeding reduce the risk for childhood leukemia and lymphomas?
Amning i vardagen – Marit Olanders (2013)

Banantoast

Vaknade i morse och kunde inte släppa en idé jag hade, har de senaste dagarna gjort glutenfritt tortilla och naanbröd samt bakat en del banankakor efter improviserat recept. Min tanke var att göra som jag gör banankakan, med bananen i smeten och sen steka, men så gick jag och tänkte och tänkte och nu på morgonen så kom jag på det. Jag tänkte på ett naanbröd som Johan köpt från en indisk restaurang förut med typ mandelmassa eller något i och tänkte att jag kanske kunde ha bananen mellan två skivor. Så föddes banantoast!

4 st ordentliga bröd

Ingredienser:
1 msk fiberhusk
1 msk chiafrön
3 dl kallt vatten
Ca. 0,5-1 tsk bikarbonat
1-2 tsk salt (efter smak)
0,5 dl kokosmjöl
0,5 dl mandelmjöl
1 dl bovetemjöl
3 dl rismjöl
1-2 mosade bananer (beroende på storlek och önskad mängd banan)

Gör såhär:
Blanda fiberhusk, chiafrön och vatten och låt stå i ca 10 minuter tills det blir en gelé. Blanda i salt, bikarbonat och de olika mjölsorterna och rör till en deg. Degen ska vara som en bröddeg, inte för klibbig eller lös alltså, justera med mer mjöl om så behövs, tycker rismjölet funkade bra att justera med.
Dela degen i önskat antal (jag delade till fyra bitar), dutta bitarna i mjöl och rulla till bullar tills de känns rätt, inte för klibbiga och så de går att jobba med d.v.s.
Kavla bullarna till en oval eller önskad form, lägg mosad banan på halva sidan och vik över andra, stek i olja på medelvärme några minuter per sida. Ungefär 2-4 min/sida. Toppa eventuellt med kanel eller annan favorit.
Smakar typ friterad banan och passar utmärkt som efterrätt.

Vi åt efter havregröten på morgonen (havregrynsgröt, hackade valnötter, kanel, honung och havremjölk, mums), så vi delade degen, gjorde två och ställde in resten av degen i kylen. Sen när Johan låg och tog en tupplur med Johnen så smög jag upp och stekte resterande två till mig själv, you snooze, you lose.

Kemisamhället

Var nere vid byteshyllan (kan verkligen inte få nog av den) och såg boken Den flamsäkra katten – om kemisamhället, hälsan och miljön. Efter allt som jag läst de senaste åren som handlar om vad som är farligt för oss så känns det nu som att min hjärna håller på att explodera och som att all kunskap kommer rinna ut genom öronen på mig. Jag har tagit ett sakta tempo när det gäller att rensa ut hemmet på giftiga saker, speciellt svårt när folk vill köpa saker till John hela tiden, men nu (efter att bara ha läst tjugo sidor) så vill jag rensa ut hemmet direkt.

För de släktingar/nära vänner som eventuellt läser och som jag inte redan sagt det till:
1, Inga plastsaker till John, överhuvudtaget, alls, nada. Tack.
2, Trä är lugnt men allra helst med icke-giftig färg/behandling.
3, Secondhand-kläder eller ekologiska. Ingen superwash ull.
4, Inget socker, inget gluten och ingen komjölk.

Jag förstår och uppskattar omtanken, men jag vill inte ha mer gift i mitt lilla, lilla hem. Om det blir för krångligt så behöver John inga saker alls, tycker redan det blivit för mycket och vill ha minimalt med leksaker till honom. Majoriteten används ändå inte utan ligger bara och skräpar. Kluriga leksaker verkar han gilla, som sorteringslådan. Alternativ till leksaker kanske skulle vara ett brev till honom?
Skriv ett brev som vi kan läsa för honom och spara tills han blir äldre, eller något. Eller som sagt, inget alls. Det är helt lugnt för vår del. Frukt gillar han, kanske ett ekologiskt äpple? Eller en blomma som ni plockat själva?

Tog precis en liten paus för att ta på sovande John en blöja, hans kroppsform är så himla rolig alltså, han ser ut som en stereotypisk gammaldags tyngdlyftare. Tjock-fit, stort bröst, smal midja när han ligger ner. Knubbiga muskelben.

Han ser så rolig ut när han ska gå, som en liten fullgubbe som helt plötsligt börjar gå åt sidan, sen återfår kontrollen och tar sina små ostadiga steg framåt. Jag hade en bild av att när barn börjar gå så börjar de bara gå, men efter att ha sett John stå upp och samla mod i flera månader nu, sen ta små enstaka halvsteg, för att nu börjat kunna gå någon meter så förstår jag att det kan gå till rätt olika. Trodde det typ helt handlade om styrka, men ser ju på John att det krävs mod också, verkar vara skitläskigt att ta det första steget. Yes, nu började det här ju handla om något helt annat, sån är jag. Deal with it.

Förresten, Johns motivation till att gå? Den har oftast varit ilska, typ att han står upp och ser mig/Johan med något han vill ha (oftast något ätbart) och har då skrikit till och börjat ta några steg mot oss. Sån är han, min ilskna, hetlevrade, envisa, underbara stora lilla bebis.

Maghälsa och tandhälsa – hur din kost kan påverka din munhälsa

Jag hade ofta problem med tänderna som barn, min kost bestod sedan tidig ålder av socker, gluten, färdigmat, snabbmat, komjölk, sockerflingor, godis av alla slag, mycket frukt och mycket kött, säkert inte så bra kött heller alla gånger. Jag hade ofta hål och tandläkaren föreslog omedelbart att borra och laga hålen på så sätt, vad hon aldrig nämnde var precis som den här kvinnans tandläkare, att jag kunde förbättra min munhälsa, min muns naturliga ”ekosystem” och läka hålen själv genom att lägga om min kost. Tänk vilket ingrepp, som ofta skedde när jag gick till tandläkaren ensam utan någon förälder/någon som stöd, ensam mot en auktoritär tandläkare som konstaterade att lagning var det enda vettiga. Dessutom fick jag varje gång ha på något fluormedel som gjorde mina tänder rosa där de var ”smutsiga”, minns skammen av att stå där själv som elva-tolvåring medan tandläkaren surt läxade upp mig om vad jag gjorde fel, jag drack läsk, åt godis (antog hon, vilket var sant, men hon frågade aldrig om min kost) och att jag måste SLUTA! Hon föreslog aldrig vad jag skulle KUNNA göra, äta och tänka på, bara vad jag borde sluta upp med. Det ledde till att jag senare, i tonåren, slutade gå till tandläkaren, borstade inte tänderna så noga och slutade bry mig om hur min mun och övriga kropp mådde (andra faktorer spelade dock även in här).

Brist på vissa näringsämnen kan vara orsaken till karies
Om du har hål i tänderna är det en bra idé att se över ditt intag av vitamin A, D och K. Den här boken kan ha en del svar på dina tandrelaterade problem. Det du även kan tänka på är att vissa livsmedel som torkad frukt (russin, torkade fikon t.ex); frukt (dadlar ex); nötter & frön; glutenprodukter kan ge den perfekta miljön för bakterier att leva på och kan påverka din tandhälsa.

Vad kan man tänka på?
Man kan tänka på att se över sitt intag av nötter, frön, baljväxter, torkad frukt, en del övriga frukter, observera hur mycket gröna blad man får i sig, se om man får i sig tillräckligt av vitamin A, D, E, K2. Om man äter en kost som till större delen består av kött kan det vara en god idé att få sig mer av vissa grönsaker. Vissa har upplevt att stora mängder fluor orsakar hål i tänderna eller allmän smärta/obehag och skippar det helt. Man kan göra sin egna tandkräm med kokosolja (som är antibakteriell) som bas eller köpa en som passar ens behov på hälsokosten (vi köper Weledas salttandkräm för det mesta, hade en med aloe vera tidigare men smaken är rätt speciell, för min del). Lite rent xylitol kan man också ha i tandkrämen eller bara ha i bakverk som ersättning för socker.

Övriga länkar
Naturally reverse cavities & heal tooth decay
Hälsosidorna om sjukdomar och kost
Simple answers for healthier families

Utrymme

När jag var gravid så fick jag ofta höra att vi nu kommer behöva flytta till något större, eftersom vi bor i en etta på 37 kvadrat. Jag drogs helt in i det och hade ångest över att vi bodde så litet, hur skulle vi ha råd med större? Usch vad jag var trött på att flytta och tänk om vi inte hittade något? Sedan när vi fick vår son och märkte att det var rätt lugnt att bo på den här ytan, så fick jag istället höra att vi skulle behöva flytta till något större när han började bli rörlig, nu förstår jag att all oro var helt i onödan. John blev rörlig och våra 37 kvadrat utdelade över ett rum, en stor hall, ett rätt stort kök och två walk in garderober är ganska mycket yta för en liten bebis.

När vi åkte upp till Johans föräldrars fritidshus i julas så kom hans mamma fram till mig och frågade glatt om jag märkte att John var glad över att ha så mycket yta att röra sig på, min första tanke var ”han är väl inte en hund heller” och så funderade jag och nä, jag hade inte märkt någon skillnad alls på John. Enda skillnaden var att han inte lika snabbt kunde komma efter mig ifall jag skulle hämta eller göra något i ett annat rum, vilket gjorde att han kunde bli ledsen när jag försvann. Han vill ju ändå vara där jag och Johan är, vi har inga planer på att sluta samsova snart (och även om vi av någon anledning skulle göra det så skulle jag inte få för mig att stoppa John i ett annat rum) och nu känner jag att vi lätt skulle kunna bo här tills John blir typ sju år gammal.

Flockdjuret människan

En del hävdar att förskola är så himla bra för små barn eftersom människan är ett flockdjur. Men vet ni vad? Förskolan är inte en flock/stam. Visa mig vart i världen det finns en stam som består av 20 småbarn i samma ålder och ett par vuxna. Hittar du ingen?

En förskola är bara förvaring, i grund, massa ungar som klumpats ihop på måfå tillsammans med några pedagoger vars uppfostringsfilosofi man generellt vet otroligt lite om. Inte en stam.