Den förlorade modern återvänder

Min frånvaro har icke varit av bristande intresse eller struktur, utan efter min dator gick sönder så gick även Johans dator sönder, nu menar jag inte sönder som att e och d-knapparna saknas (vilket de gör) så det är skitstörigt att skriva på den, utan den hängde sig och sen hamnade den i ett koma under en lång tid. Sen tog jag fram den ur en låda, ställde på bänken i köket och tänkte ”vi provar en sista gång”, tryckte på knappen och hörde…ett litet, hackigt surrande, sen varde ljus! Den gick alltså att starta igen (efter att man först varje gång måste köra någon sorts felsökning där den letar efter en hårddisk som inte finns men som går att använda), men bara om den står helt rakt, platt på ett bord eller golvet. Men den är lika störig att skriva på.

För att nämna något mycket intressantare (hoppas jag) så vill jag prata om vilken fantastisk uppfinning amning är! Bra jobbat gud! Så himla praktiskt, vi kör ju BLW med Evalden och just nu (8 månader, 9 den 25e) så är tutte fortfarande hans huvudsakliga föda och inte är det dålig föda, sist vi var på Allvis (vår BVC) var i slutet av oktober och då var han 72 cm och nu väger han cirka 11 kg. Han är superintresserad av mat, har varit sen hade fattade att han hade händer och kunde använda dem för att stoppa saker i munnen, men vi har varit rätt restriktiva kanske man kan säga och har mest nu den sista tiden börjat ge honom mat mer regelbundet. Favoriter är bland annat: banan; vattenmelon; kiwi; tomat; morot; potatis; päron; äpple; apelsin och på sista tiden har kattmaten varit otroligt intressant, det är något med fågelprotein och mammas olust som han bara inte kan få nog av.

Katten vill bara äta på golvet, okej ställer skålarna där. Vaknar med John på morgonen, går upp, vi kissar (jag på toan, John på pottan framför mig), jag hjälper John av pottan och går mot köket för att göra frukost, John kryper efter, ser den röda kattmatskålen och kryper nu helt plötsligt i 120, frustande, leende och målmedveten. Han kommer fram, stoppar snabbt i handen öppen och greppar en näve och så fort fort före mamma uppfattar vad som händer in i munnen. Lyfter upp bebisen:

-Men John, snälla (fast på finska), jag vill inte att du äter kattmaten, det är gluten i ju. Ge mig.

John ser på mig och tuggar på bitarna med fågelprotein, vete och vitaminer, verkar inte helt nöjd med smaken men slutar inte tugga för det.

-John snälla, ge mig.

Håller handen framför hans mun och han spottar ut några bitar, men behåller en liten, liten.

-John! skrattandes nu, jag ser ju att du har en bit kvar i munnen, kan jag få den snälla, det är kattens mat.

Så spottar han ut resten och ler nöjt medan mamma torkar bort kattmatsdamm från hans ansikte och händer.

Nu är det alltså ställa upp kattmaten, försöka få katten att äta av den där, vill inte, ställer ner, stänger dörren, öppnar dörren, John kommer, 120, sträcker sig efter skålen, mamma lyfter upp före han kommer fram och ställer på bänken igen. Ställer ner, stänger dörren.

Alltså det är bara något med lukten av kattmat på min son som jag bara inte tål, typ ni vet, lukten av kattmat. Men hur som helst, nu ska inte allt vara om John Evalds äventyr med Ozzys mat, utan om hur bra amning är. För utöver bra näring så är det ett jävla bra sömnmedel. När John vill sova (kan vara mellan 18 och 01) så kommer han till mig och vill ha tutte, ibland kan han sen ångra sig och vilja upp igen, måste bara pilla lite till på elementet, sen stanna upp, känna efter i kroppen, blunda till lite och så kommer han till mig igen ”mammamammamma” eller ”äääääiii-ii” (äiti) eller såklart ”neyneyney” (hans lilla twist på reflexljudet ”neh” som för honom alltid varit tutte/mjölk) eller ”tiischhii” (tissi=tutte) eller bara ”tisch” för enkelhetens skull. Så ammar jag honom tills hans somnar och släpper, för det mesta somnar jag också.

När han ramlar eller slår i något (vilket händer väldigt ofta) och det gjorde speciellt ont, så man blir ledsen då är tutte det enda som hjälper. Samma gäller för det mesta, tutte är, enligt John, lösningen på allt och jag tycker min son är så himla smart som har hittat lösningen på alla problem.

Jag blir så imponerad av honom varje dag och så otroligt förälskad i min lilla prins. Tänk att den här lilla människan en gång var en pyttepytteliten människa i min mage, som låg där och åt vad jag åt och lyssnade till mina hjärtslag och min röst, kände vad jag kände, lärde känna mig, kom i synk med mig och mina känslor så att han skulle känna igen dem när han kom ut. Så tänker jag att nu så är han äntligen här, 8 månader gammal, gör tittut själv, klappar händerna, äter vattenmelon och smakar på vitlök, står upp och går längst med möblerna, står och gör någon asrolig aprörelse där han slänger ner armarna mot sängen eller något och typ hoppar till som en liten apa, försöker säga ord som jag också kan förstå att han försöker säga, pratar så tydligt med mig genom sitt kroppsspråk att det skriker i mina ögon, sätter sina egna gränser så bestämt, ignorerar våra totalt (på ett kärleksfullt sätt), stoppar in sina små fingrar i min mun och näsa, bjuder mig på sin mat, ibland så exalterat att han trycker den i fejset på en (förstår varför bebisar vill äta själv), går runt med saker i munnen så att han kan ta dem med sig när han kryper någon annanstans, kryper omkring morrandes ”gsch, gsschh” och ställer sig sen upp, viftar med armarna och säger ”öh, öh” för att berätta att han antingen vill kissa, eller precis har kissat och om han har, då är det med störst sannolikhet på golvet, vid något som man gillar eller en bok. Helt otroligt, jag älskar min son så himla mycket och jag älskar att jag har fått äran att vara hans mamma, jag älskar till och med huvudvärken från hans konstanta ljudnivå som ligger på max. Sån himla fin liten unge.

Föräldraskap har för mig varit en sån ögonöppnande upplevelse. Genom att lära känna John och genom att lära mig om nya saker relaterade till barn så lär jag mig så himla mycket om mig själv och om hur jag var som barn och varför. Att se John utforska världen får mig att vilja utforska världen, på nytt tillsammans med honom. Förut var ett träd ett träd, vackert och grönt. Så kom John som från första gången han satt och tittade i sjalen eller i min famn när vi gick ut på innergården till skuggan för att komma undan värmen från lägenheten som verkligen tittade på träden, studerade dem med öppen mun, helt förtrollad, så började man själv titta, men inte bara titta utan man började verkligen se trädet.

Jag är så peppad inför framtiden, oavsett hur vi väljer så vet jag att det kommer bli bra så länge jag får vara med min fina, lilla familj.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s