Skrytinlägg

Har ju glömt bort att skryta lite! Min lilla griskorv har börjat ta sina första steg! Ibland när han står så tar han några enstaka myrsteg! Fortfarande lite läskigt tycker han, men med gåvagnen är det en jävla fart, plöjer genom lägenheten på en halv minut. Så fick han en liten sorteringslåda av min pappa igår och han har lyckats få i cirklarna två gånger! Jag sitter bredvid och ser ut som att min son precis tagit sina första steg på månen samtidigt som han botat AIDS, såhär ser jag ut —> :O och utbrister till Johan ”HAN ÄR ETT GENI!”

Papapapapa

Johan har jobbat ganska mycket på sista tiden, på skolan från före jag och John ens vaknat och sen kommit hem runt sex på kvällen, sen vid dörren på fredagar och lördagar och det märks att John saknar sin pappa. John somnade rätt tidigt igår (för att vara han) vid åtta och var uppe vid kanske sex-tiden (gissar), jag och Johan hade inte alls lust att gå upp då och jag förstod inte ens att det var morgon förrän senare när vi vaknade igen vid tio. John var uppe och röjde medan jag halvvaket höll ett öga på honom och försökte få honom att somna om, minns att han flera gånger låg vid tutten och blundade och höll på att somna men sen upp igen, han skulle på Johan hela tiden och jag fick dra bort honom flera gånger så Johan kunde få sova lite, han hade jobbat i dörren och kommit hem runt två-tiden. Mitt minne sen när jag somnade om är inte helt hundra, men jag tror att jag ammade John och att vi båda höll på att somna, jag somnade uppenbarligen men så vaknade jag till en stund senare i panik och tänkte ”vart är bebisen?!” (så intressant, jag hade inte öppnat mina ögon och var inte medveten om att John inte var precis hos mig, men jag kände det i hela min kropp, undra om bebisar också gör det?) och såg inte honom bredvid mig, men så låg han bara lite längre ner, på mage med ansiktet mot sin pappas rumpa. Så han hade väl varit uppe och kört hårt i sängen en stund till tills han däckat, så kul hur han knappt rör sig från sängen ifall vi inte är vakna.

Men NU ska Johan äntligen vara ledig, han har tagit pappaledigt hela februari förutom på fredagar och lördagar då han ska jobba på kvällarna, så nu kommer John få vara med mampa igen, heeela dagarna.

Socialiseringsmyten

Johan berättade nyss för mig att han hade berättat för en kollega på skolan om våra planer att inte ha John i förskola, varpå hon då undrat över hur han då ska lära sig att umgås med folk i grupp. Johan svarade att alla ungarna där på skolan har fått gå i förskola men trots det inte vet hur man ska bete sig, min spontana reaktion var mer ”genom att umgås med folk i grupp?” förstår inte hur ingen förskola/skola = isolering. Menar den här kollegan förresten att folk i jägare-samlare samhällen inte vet hur man umgås med varandra eller, för att deras ungar inte får gå i förskola? Vidare undrar jag hur en hel förskolegrupp/skolklass ska lära sig sociala koder genom att umgås med ungar i samma ålder och några enstaka vuxna? Är det inte mer logiskt att barn lär sig sociala koder genom att följa med sin förälder ut i det riktiga livet (ålderssegregerade byggnader klassar inte jag som en spegling av den riktiga världen) och få se och delta i möten med människor av olika åldrar, ursprung etc?

Människan är en social varelse, människan vill i grund och botten fungera tillsammans med andra människor, John är social, han vill få kontakt med omvärlden. Så om vi bara är ute i världen, träffar andra som oskolar, går på olika aktiviteter och lever ett normalt liv liksom så ser jag helt ärligt inga problem. Om folk vill ha sina ungar i förskola, fine, ha det, men kan ni inte snälla sluta låtsas som att det är för barnens skull? Barn är i förskola (förvaras) så att föräldrarna ska kunna arbeta, sen om de faktiskt kan få ut något av det medan de måste vara där, öhm, ja det är väl bra? Eller självklart, men jag tror inte att det barn får med sig (läs: är tänkt att få med sig) är något som är helt omöjligt för barnet att få tillsammans med sina föräldrar, däremot tror jag att mycket negativt följer med för barn på förskolor.

Min pappa berättade idag någon anekdot för Johan om vår barndom, då sa han att jag alltid var så jävlig att klä på på morgonen när vi skulle till förskola eller skolan, det är ju klart jag var! Jag ville ju vara med honom, jag älskade att få vara med pappa på jobbet. Se samspelet mellan honom och hans kollegor, få hjälpa till med att skiva champinjoner eller panera fisken, sitta och blanda glass med läsk. Jag minns inte ett skit från skolan, förutom alla trauman och rasterna, men jag minns alla dagar som pappa lärde mig något så klart och med sån kärlek, som hur man skär grönsaker, panerar fisk, gör en hemmagjord träningsvikt, spelar tennis och rotar i soprum i mörkret efter hela och fräscha möbler som folk slängt, varför är det här mindre värda saker att ha med sig i sitt liv än memorerade svar på ett prov som jag inte minns? Blir man verkligen förberedd på ”det riktiga livet” av att sitta i en byggnad med folk från samma socioekonomiska bakgrund, i samma ålder, i flera timmar och snudda vid ämnen som någon har bestämt sig för att du ska kunna?

Ja, om du vill förbereda ditt barn för ett liv av att göra som han blir tillsagd, bara för att han blir tillsagd, att lära sig något för att någon har bestämt att han ska kunna det, men vet ni vad? Jag vill inte att John ska lära sig att ställa sig i ledet, jag vill uppmuntra John till att tänka själv, tänka kritiskt, inte tänka rätt. Jag vill att John ska ha kvar sin lust till att lära sig, det han vill lära sig, när han vill lära sig det. Jag tror att man lär sig om livet genom att leva det, göra misstag, göra om, göra fel och göra rätt. Livet är inte inne i ett klassrum, livet är ute i världen och det är världen som kommer vara min sons klassrum, inte ett klassrum som kommer vara hela hans värld, där han antingen kan misslyckas eller lyckas.

Som Wern Palmius säger om skolan, den sorterar barnen från start, de som kommer lyckas och de som inte kommer det, jag tänker inte kategorisera min son, han ska få vara. Han ska inte förberedas för att vara en slav åt staten, han ska få leva, leva som han vill, på hans villkor och bli den han vill bli, från början och inte när han blir vuxen och hoppat genom tillräckligt många ringar för att ”förtjäna” det. Han förtjänar det bara genom att finnas.

För vidare information rekommenderar jag:

10 ways World-schooling Has Ruined My Childhood

I’m Unschooled, Yes I Can Write

Palmius om skolans dolda mål

Äntligen!

Min pappa är på besök från Malmö nu i veckan och idag kom han över med några presenter från secondhand till John, bland presenterna fanns nog den bästa barnboken till John hittills! Till skillnad från många andra av barnböckerna där det är bilder på bebisar som ligger ensamma i spjälsängen, ensam i babysittern, ensam i barnvagnen, ensam här och ensam där så handlar den här om lilla kaninungen som varit ute och lekt hela dagen och blivit trött, kaninungen blir erbjuden sovplats hos flera av sina vänner i skogen men inget duger riktigt, men då kommer kaninungen på det! Han ska gå och lägga sig på ”det varmaste och mjukaste stället som finns”, hos mamma. Så är den fluffig och härlig också, John har redan kissat på den, precis som han gör med alla sina favoritsaker.

Passar på att tipsa om http://www.naraforlag.com/ för de som vill ha barnböcker till sina sjalbarn/AP-bebisar/vadninuvillkallaer, de har hittills gett ut Rida Ryggen av Ida Therén och ska snart ge ut Modernismens spädbarn av Marit Olanders (som även har skrivit den bästa boken om amning, enligt mig). Så stöd! Fler AP-böcker till våra bebisar!

Massmord är väl lugnt?

Vill förtydliga att jag inte tänker begå massmord, men ibland fantiserar man ju. Som när man går in på FamiljeLiv (trots att jag lovat mig själv att inte göra det mer, eftersom människorna där är så otroligt borta i någon fantasivärld utan vett) och ser en tråd där folk stör sig på att bebisar/barn stirrar på dem, de stör sig alltså på riktigt på att små människor som är tio månader gamla (ja, människor, inte ”tandlösa, kladdiga, majsätande varelser” som någon sa) tittar på deras förmodligen vidriga ansikten. Bebisen lär sig om sin omgivning, bebisen förstår inte att du inte tillhör dess stam, att vi lever i en värld där vi förväntas vadå, hålla barnen hemma? Vrida deras huvudet med tvång bort? Försöka avleda?

Jag förstår inte, för att du är så obekväm i ditt skinn att du inte kan hantera att en liten bebis observerar dig och lär sig av dig, så vill du att jag ska göra vad? Min bebis har liksom en egen vilja och rätten att bestämma över sin egna kropp, jag kan försöka förklara för honom men jag tror inte han skulle förstå så mycket, helt ärligt. Nej, men juste vi lever ju i ett samhälle som dagligen förtrycker barn och som ska tvingas bli SJÄLVSTÄNDIGA, va är inte din femmånaders SJÄLVSTÄNDIG?! Vilken dålig mamma du är. Jag har sett era ”självständiga” ungar, de skrämmer skiten ur mig.

Så såg jag en tråd om en mamma med en bebis på tre månader och hon kände oro av olika anledningar över att åka till sina svärisar, fem timmar bort. Istället för att komma med konkreta råd (läste otroligt lite dock, för folk är som sagt dumma i huvudet på FL) som att bära barnet i sjal om hon är orolig för deras hund eller barnets sömn, att ja det kan vara jobbigt att åka bil långt men att det är lugnt att stanna bilen tusen gånger för att lyfta upp bebisen, att det är klart ingen ska kladda på bebisen om den inte vill sitta i deras famn, så började folk anklaga henne för att vilja hålla bebisen borta från sin släkt, att pappan kunde åka själv med barnet (bra, ta en ammande bebis ifrån sin primära anknytningsperson, verkligen, asbra, det lär han ju inte bli stressad av) och om hur lata mammor är nuförtiden som kan känna sig nyförlösta efter HELA tre månader, på min tid så var ungen hos barnvakt efter två veckor och jag var och dansade tango med pappan och hade egentid, eller vad de nu ville ha sagt. Så otroligt trött på folk som ska tjata om pappans/mammans rättigheter hit och dit, barnet då?! Har inte barnet rättigheter? Typ, rätten att inte känna enorm stress och ångest för att det tas ifrån sin mamma, rätten att inte börja sörja sin mamma för att hon borta i flera dagar, rätten att inte tvingas sitta i främlingars famnar.

Föräldraskap är liksom inte millimeterrättvisa, det handlar inte om ER, ni är en familj. Klart att pappan är viktig, klart att pappan kan få en fin relation till sitt barn från start, men man behöver inte ta ifrån amningen och mamman för det. Dessutom så får väl pappan och barnet en ännu bättre relation ifall pappan är lyhörd på barnets behov och lämnar över till mamman vid amningssignaler eller när barnet bara vill till mamma, istället för att tvångströsta tills barnet inser att det är lönlöst, ger upp och anpassar sig till den nya situationen, då kommer ju barnet att känna ”han vet jag behöver och ger mig det, vilken schysst pappa jag har, honom vill jag vara med”. Att man har olika roller de första åren handlar inte om föräldrarna, det handlar om barnets behov, det betyder inte att någon av er inte är viktig eller inte har rättigheter i föräldraskapet. Om vi tar John som exempel, när han ska sova på kvällen så vill han ha ”maompa” alltså mamma och pappa, men när  Johan kommer och lägger sig så vill han vara i min famn och ammas till sömns, han behandlar typ Johan som att han inte vore där kan man säga, men han vill ha Johan där ändå, går Johan så kryper han efter, hoppas min tanke gick fram.

Stökigt inlägg, så upprörd bara. Måste verkligen sluta gå in på FamiljeLiv. Andas, Milla, andas.

Min själ ser din

Idag har varit en seg dag. John vaknade någon gång runt halv nio tror jag, men jag orkade inte riktigt gå upp och slumrade lite med ett öga öppet medan John tröttnade på att vara i sängen med mig och gick upp och började leka. Efter kanske tio minuter – en kvart kommer jag på att jag lämnade en bok framme när jag gick och la mig och flyger upp ur sängen för att John är en liten bokmördare som river ut och ÄTER UPP sidor om han får chansen. John som då satt med sina klossar tittade lite förvånat på mig som flög upp ur sängen så stressat. Så var vi nere i grovsoprummet och skulle slänga lite saker, då såg jag att någon lämnat lite fina krukor i återvinningshyllan, tog några färgglada och en mönstrad som jag gillade, jag velat köpa krukor och börja ha växter här hemma igen, helt kalt just nu.

Så såg jag också att någon hade slängt en sån flätad pall/låda med ett lock, perfekt för oss som är i desperat behov av förvaring, så ett litet glasbord också i korg som passade perfekt bredvid toaletten, så nu har vi äntligen en plats för alla Johans tusen böcker som ska vara inne på toaletten och våra toapappersrullar. Båda sakerna var slängda för att ena handtaget var trasigt, på pallen så går det väldigt lätt att få bort handtagen helt (eller kanske till och med ersätta) och om Johan stör sig på att bordet är osymmetriskt så är det bara att knäcka av det kvarvarande handtaget.

Senare på kvällen så skulle jag yoga lite för första gången sen några dagar före John föddes. Först låg jag på mattan på rygg, blundade och skulle göra fullständig andning. Då kryper en frustande, lycklig bebis fram till mig, lägger sina små bebishänder mot mitt ansikte och ger mig mun mot mun-metoden. Hans vidöppna mun täckte min näsa och min mun medan han sa ”aaaaaah”. Så ställde jag mig katten och höll på att rotera höfterna, det tyckte John var sjuuukt kul, så satte jag mig upp och bugade för honom och sa namaste (min själ ser din) och då bröt han ut i asgarv.

Sedan skulle jag göra en rörelse från gravidyogan som jag inte vet namnet på, man står upp, korsar händerna framför magen och lyfter de sakta uppåt och formar ett y och står så ett stund, medan jag gjorde det så stod John bredvid mig, med sina små bebisben lätt böjda, den mest seriösa minen och höll sina armar uppe i luften med handflatorna upp. Så himla söt alltså, min lilla yogabebis. ❤

Pants

Sydde ett par byxor till John häromdagen av en gammal tröja som Johan fick av sin mamma när han var typ tolv.

Nya perspektiv

För ett tag sedan så märkte jag att John började titta på mig och saker med huvudet på snedden, se saker från ett annat perspektiv och nu har han börjat stå och titta med huvudet mellan benen, han kan stå så i någon minut och observera, kommer man själv med huvudet på andra sidan och säger hej så blir han överlycklig. Samma om jag ställer mig som han, med händerna och fötterna mot golvet och tittar mellan benen och hälsar på honom, bland det roligaste han vet (det absolut roligaste är tittut och att få studsa på pilatesbollen).

_DSC0156

Brukar generellt sett inte vilja lägga upp bilder på John på nätet men han var bara så himla fin!

Så himla fint att se honom växa och utvecklas, så nyfiken, så mycket spring i benen och så full av liv. Det är så jag vill leva, använda mig av mitt spring i benen istället för att tränga bort det, utforska och se saker från nya perspektiv. _DSC0132 _DSC0149 _DSC0017 _DSC0042 _DSC0047 _DSC0069 _DSC0075 _DSC0113 _DSC0080 _DSC0152 _DSC0127

Fina magen

Psykisk andning inne på förlossningen bara några timmar före John tittade fram.

Efter vattenavgång i början (tror jag) av värkarbetet med förlossningens snygga nättrosor.

Känns så konstigt att det var John som låg därinne, på något sätt  känns det självklart, som att jag minns hur han var inne i magen och ser hur han är nu och tänker att ”det är klart”, som att pusselbitarna faller på plats. Men samtidigt så tänker jag inte på den tiden som ”John i magen” utan fortfarande ”bebisen”, som vi inte visste könet på, som vi inte hade sett, men känt närvaron av så starkt. Minns någon gång när jag och Johan låg i sängen, jag var nära att somna och Johan låg vaken och kände sig lite orolig/nedstämd och hade handen på min mage, så började John peta på hans hand och Johan dagen berättade hur glad han hade blivit av det. När jag minns det nu så kan jag nästan se John ligga i min mage och peta på sin pappa.

Minns att jag frågade Johan vilken känsla han fick av bebisen, vem det var och att han svarade att det är ett riktigt busfrö och det är han verkligen. Jag visste att det skulle bli en verbal bebis och det är han, på två språk. När folk frågade vad jag trodde det var för kön så svarade jag tjej, mest för att jag ville ha en dotter, kände väl att det skulle vara lättare (nu förstår jag att det inte spelar någon roll) men varje gång jag sa det så kändes det som att jag ljög, jag trodde aldrig riktigt att det var en tjej, känns så otroligt larvigt att säga nu att jag mest hoppades, älskar ju att ha en son. Inte för att det hade spelat någon roll, egentligen.

Var så ledsen mot slutet av graviditeten att jag inte skulle ha min fina, stora mage längre, kände mig så fin som gravid. Trots foglossning, svullna ben/fötter och allt vad det var. Men inget är ju lika mysigt som att ha min lilla pojke här, äntligen och få ligga och skeda honom varje kväll.

Byxförsök till Evald

Hur kan så många gamla kristna damer hålla på med stickning när det uppenbarligen är Satans påfund?

//Frustrerad mamma som försöker sticka ett par byxor till sin son

Uppdatering (tre minuter senare):

Nu ger jag upp och syr ett par byxor istället av en gammal kofta.

Uppdatering (tjugofyra minuter senare):

Jag kan inte ge upp, jag är för envis, det här är en mardröm. Om någon kunnig människa skulle se mig nu skulle hon antingen skratta eller gråta.