Så kom Eila till oss

Förlossningen började lite smått på kvällen på min födelsedag den 28e oktober, inget regelbundet så jag vågade inte hoppas. Jag och John hade tagit en sen tupplur så han var vaken till två på natten, ungefär däromkring började värkarna att komma men fortfarande väldigt milda, förra förlossningen började med vattenavgång så det var nytt för mig och jag vågade fortfarande inte hoppas. Jag skrev upp värkarna i en timme före jag kunde låta mig själv somna. När jag vaknade igen så var jag rädd att det skulle ha stannat av, men de var kvar och då började jag våga hoppas. Jag ringde barnmorskan för att säga att det satt igång men att de inte behövde komma hit ännu.
Jag vilade, sov när jag kunde och såg till att äta. Fixade lite som jag ville ha fixat. På kvällen börjar det öka i styrka och jag ringer till barnmorskan för att säga att de kan komma över nu, eftersom man ju inte vet hur lång tid det kan ta. De kom över och jag låg då i sovrummet som hade blivit min trygga plats under graviditeten, det är vårt mysigaste rum eftersom vi i vardagsrummet inte hade en soffa utan vår gamla säng och inte så mycket fixat än. Jag låg och andades i psykisk andning som jag hade gjort när jag födde John men värkarna började kännas annorlunda den här gången och jag kunde inte sova mellan som jag gjort under Johns förlossning.
Ena barnmorskan tyckte vi skulle försöka få John att sova så det skulle bli mindre vardag och menade att det inte kommer bli någon bebis före han somnat, så Johan testade att gå ut med honom i selen men John var inte redo att sova än helt enkelt. Jag tog ett bad med John och märkte att värkarna kändes väldigt mycket bak i ryggen, det hade det inte gjort med John, men jag visste ju att den här bebisen legat lite hur hon velat, mest gillade hon att ligga med ryggen mot min rygg, så jag hade varit lite inställd på att det både kunde kännas mer och ta längre tid. Mitt minne blir lite suddigt men vid något tillfälle fyller vi förlossningspoolen och jag hoppar i. Var helt underbart skönt, John ville hoppa i men jag tyckte det var för varmt för honom så jag bad Johan ta med honom till sovrummet och försöka få honom att sova, vilket inte funkade, han bara gallskrek därinne. Upplevde inte att Johns närvaro störde värkarbetet men att däremot höra honom skrika gjorde det, så när de kommer ut därifrån säger jag att John får hoppa i, var dock för varmt för honom så han ville sitta upp i Johans famn som vid det laget också hoppat i poolen.
Efter att vi suttit där en stund går vi alla upp ur poolen till sovrummet där John somnar. Jag kliver då upp och går tillbaka till poolen och barnmorskorna fyller på med mer varmt vatten och serverar mig med vatten och min egna förlossningsdryck (hallonbladsté, kokosvatten, honung och citron), som jag hade sett fram emot att dricka men som sen smakade skit! Jag stod på knä och hängde över poolkanten, det var det som var skönast, men värkarna började kännas väldigt mycket. Det som jag mest tänkte på var att det gjorde ont mellan värkarna, sa det till barnmorskan som sa att det var pga hur bebisen låg, alltså att hon fick rotera lite längre. Jag hoppade i och ur poolen lite, ibland kände jag att vattnet inte hjälpte och gick upp för att gå omkring, kände att jag ville röra mig men samtidigt var jag så utmattad av att ha hållit på så länge. Barnmorskorna hjälpte mig med olika positioner där jag skulle ta tre värkar och sen byta, fick ligga på ena sidan, sen byta till andra, stå på alla fyra, sitta på huk och sen luta mig bak på händerna (med stöd av en barnmorska bakom mig), stå med ena benet upp på en stol och så vidare.
Jag hade tidigare inte velat bli undersökt för att inte hänga upp mig så mycket på hur öppen jag var, men när min barnmorska som jag gått till under hela graviditeten (och under hela graviditeten med John) frågade om hon fick undersöka mig mellan värkar så sa jag att det gick bra. Jag var då 8 cm öppen och bara kände att det var hopplöst. Hon bad mig sätta mig på toaletten och ta några värkar där och så några i de olika positionerna efter det. Var väldigt skönt att sitta på toaletten under värkarbetet, fick mer kraft och jag drack Johans läsk istället, som var iskall och mycket godare än min egna dryck! När jag blev undersökt igen var jag helt öppen men bebisen låg åt fel håll så jag fick ligga på sidan under tre värkar, på alla fyra och sen andra sidan och vid något tillfälle fick jag flera värkar direkt efter varandra utan paus och kände hur bebisen vände på sig.
Jag satte mig på toaletten igen och satt där med början till krystvärkar, då vaknade John igen och kom ut för att titta vad som händer, Johan stod och höll om honom och jag satt och småkrystade. Barnmorskorna hade förberett med yogamattan i badrummet och jag känner att snart är det dags. Jag sitter och krystar och känner att bebisen sakta med säkert tar sig neråt. Jag ställer mig upp med ena foten på toaltten och krystar, känner hur bebisens huvud kommer ut, krystvärkarna gjorde ont men när huvudet kom gjorde det inte ont alls, kändes mest skönt, typ snart är det över. Så gjorde hon så, kom ut med huvudet och åkte in igen, om och om igen. Ena barnmorskan börjar trycka på magen men inget sker, så lägger de mig på rygg med benen i luften men bebisen kommer inte ut, så hör jag ”hämta saxen”, ser en sax komma in, hinner skrika ”jag vill inte bli klippt!”, blir klippt, ut kommer bebis. Jag lutar mig bak och tänker ”äntligen”, men så är det helt tyst. Bebisen ligger medtagen och skriker inte, barnmorskorna sätter på mask med pump och ena mjölkar navelsträngen, den tredje barnmorskan ringer efter ambulans och jag ligger och tittar på Johan i chock.
Så börjar hon tillslut gurgla och småskriker lite. Jag får upp henne på mig och börjar storböla. Jag tackar henne för att hon inte dog och ger henne en puss. Hon hade suttit fast med axeln och fick en skada, så första tiden var hennes högra arm helt slapp. Men idag är armen helt återställd! Sjukgymnasten kallar henne för ett mirakel.
Bebisen börjar piggna till men jag hade förlorat en del blod från klippet. Jag krystar ut moderkakan och så kommer ambulans som kör oss separat till förlossningen på Karolinska i Solna där jag blev sydd av förlossningsläkare. Vi hade tur som fick ett väldigt fint bemötande, John fick sova med oss på BB första natten eftersom vi planerat hemmaförlossning, han då aldrig hade sovit utan mig och för att jag fortfarande ammade honom, men andra natten sov Johan och han hemma. Men så var hon alltså här, efter 28 timmars förlossning hade 5 kg och 55 cm glädje kommit till oss.

Får frågan ibland om hur jag tänker kring en nästa förlossning och helt ärligt så är jag glad över att den här 1, inte var min första och att 2, den skedde hemma med tre fantastiska barnmorskor som jag visste inte skulle klippa om det inte absolut behövdes. Jag skulle kunna tänka mig hemmaförlossning igen men skulle nog vara mer inställd på att kanske behöva åka in.

Annonser

Livet – det där som sker och kommer emellan hela tiden

Har påbörjat min förlossningsberättelser för länge sen men ännu inte haft tiden/orken/lusten att skriva klart den. Men den kommer! Har över huvud taget inte haft lust eller ork att skriva, all energi har gått åt till två små vildar varav en nu plötsligt är 9,5 månader och bestämde sig vid 8,5 att det var dags att börja gå. Men har känt lusten komma tillbaka ett tag nu så nu försöker jag bara hitta orken/tiden att sitta och skriva igen. Har massa tankar att skriva ner!

Men nu ska vi försöka städa upp i bombnedslaget som är vårt hem.

Upptill ser det ganska städat ut. 😉

Graviditet och järn

Till skillnad från vid min förra graviditet så hade jag den här gången lite låga järndepåer, vilket som gravid och ammande (och som slarvande med mammavitaminerna) väl inte är så konstigt. Min BM bad mig ta järntabletter och sa vilken mängd. Gick till hälsokosten och frågade människan bakom disken vilka hon rekommenderade, då var det några som skulle vara snälla mot magen och eftersom jag var där med John och texten var så liten på burken så litade jag bara på henne och köpte dem. När jag kom hem läste jag dock att de innehöll bl.a maltodextrin och citronsyra, så jag bad Johan gå tillbaka och köpa det jag tänkt från början, nässelpulver (mycket billigare dessutom). 

Så började jag, i kombination med mina vanliga mammavitaminer, göra smoothies varje morgon med en ordentlig matsked nässelpulver. När jag sist var hos barnmorskan så var hon nöjd med mitt järn och jag har känt mig piggare (vanligt gravidtröttt nu, inte utslagen och helt orklös). Frysta hallon har varit favoriten att ha i mina smoothies eftersom hallonsmaken är mer dominant än pulvret. Brukar ha: 

1/3 banan (har haft svårt för banan den här graviditeten så mer än så blir för mycket banansmak för mig)

Ca 1-1,5 dl vatten eller mangohavredryck om jag vill lyxa till det 

1 ordentlig msk nässelpulver 

Ca 1-2 dl frysta hallon (brukar höfta) 

Ca 0,5-1 dl fryst mango

Graviditet 2.0

Tänkte att när jag ändå sitter här skriva lite om den här graviditeten. Den var som sagt inte planerad, men väldigt välkommen, när John var tre månader började jag se fram emot nästa barn och nu i vintras så började min kropp nästan skrika, som att jag kunde känna den här lilla själen som verkligen vill komma till oss. Så svullnade jag upp och Johan började fråga mig om jag var gravid, min reaktion var som sist också, förnekelse. Ganska intressant för när jag inte är gravid kan jag tänka att ”jooo, jag kan väl vara gravid”, men när jag innerst inne nog vet att jag är det går jag in i total förnekelse. Så började jag spy och Johan sa till mig att ”du är ju gravid”. Sen kände jag en väldigt bekant smärta, som jag inte kunde koppla till något annat och det var foglossning. Så jag tog ett test dagen efter och var mycket riktigt gravid, enligt uträkningarna var jag väl i ungefär vecka 7 då.

Jag är beräknad till slutet av oktober, den här graviditeten är lite av ett mysterium för oss, men jag vet i alla fall när det VERKLIGEN INTE har skett, så jag måste alltså haft ägglossning tidigare än 14 dagar efter senaste, trots att jag har en cykel på i genomsnitt 30 dagar (hann dock bara ha regelbunden mens igen efter John i tre månader före det här skedde), så jag har räknat BF till mellan 24-28 oktober (28 oktober är dessutom min födelsedag). Förutom foglossningen (som ibland inte är så illa och ibland väldigt påtaglig), amningsmotvilja som jag skrev om tidigare, ömma bröstvårtor i början (som tack och lov gick över), trötthet till och från och lite andra härligheter så har det gått väldigt smidigt och bra. Började känna lite småbubbel i vecka 16 kanske (med John kände jag rörelser från vecka 18-19 tror jag det var) och strax därefter definitiva buffar, nu sparkar lillbebisen för fullt därinne och jag blir så otroligt kär. Av John fick jag och Johan känslan av att det var någon som är riktigt busig och jag fick känslan av att det var en riktigt pratglad liten människa, vilket ju stämde. Den här känner vi är lite seriösare, Johan tycker det känns som en rebellisk tjej och jag har känt att det är någon som kommer säga ”varför?” väldigt ofta, någon som alltså är ganska filosofisk och ifrågasättande, får precis som Johan känslan av att det är en tjej, men vi får väl se i oktober.

Jag har börjat läsa om bland annat hypnofödsel och tittat på klipp av hemmaförlossningar och sett så himla häftiga saker, en kvinna hade två klipp uppe, ett från sin första förlossning som var ganska jobbig och sin andra som gick så himla smidigt och med väldigt lite smärta. I slutet säger hon ”was that all? It was so easy, wasn’t that so much easier than the first?” till sin man som inte kunde göra annat än att skratta åt vilken skillnad det var. Har läst massor med förlossningsberättelser från hemmaförlossningar som varit så inspirerande att jag nu riktigt längtar efter att få föda barn igen!

Har tagit mig i kragen dessutom och börjat göra lite yoga igen, hade egentligen velat få min kropp i form innan en till graviditet, men nu får jag istället jobba för att inte göra skicket värre. Är så stel att jag skrattar åt mig själv när jag försöker något som tidigare var hur lätt som helst. Har än så länge inte suttit några långa stunder, som mest typ tjugo minuter, men det är en början. Känner att jag måste komma i kontakt med mig själv, min kropp och min andning igen för att på bäst sätt kunna hantera förlossningen.

Aversion

Jag är i gravid igen, i vecka 18 nu och en sak som jag inte alls var beredd på och som jag tycker det finns väldigt lite information om på svenska är den totala motviljan till amning som man kan känna. Det som jag hittat på svenska beskriver att man kan känna ett ”obehag” när man ammar det äldre barnet under graviditet, men beskrivningarna jag hittat på engelska har varit betydligt mer korrekta, de som beskrivit det som att man vill slita ut håret på sig, springa ner för gatan och skrika, om mammor som legat och bitit sig i handen medan ånga kommit ut ur öronen. Jag har alltså upplevt extrem motvilja till att amma, värst är det på kvällarna, nätterna och när jag är nyvaken. I vissa perioder  har det varit lugnare, i andra värre. Det har uppstått en hel uppsjö av känslor och jag har märkt att det är värre under vissa förutsättningar.

Till exempel så är det mycket jobbigare ifall jag inte är helt mätt, ifall jag är törstig och ifall jag är trött, stressad eller redan irriterad på något. Vissa restriktioner har uppstått och det har för det mesta funkat ganska bra, ibland har det inte funkat alls för John och så ledsen som han blir då har jag aldrig sett honom, jag har ingen riktigt bra strategi för att hantera det utan har helt enkelt lossat honom, tagit några andetag och försökt igen, ibland om och om igen. Brukar distrahera  mig med telefonen och sitta och surfa. Det är så restriktionerna överhuvudtaget har yttrat sig, att jag lossat taget (med ett finger i mungipan på honom), har han varit lugn med det så har jag låtit det vara så och kramat om honom, har han blivit ledsen har jag försökt igen. Antingen så har jag lyckats bita ihop eller så har han tillslut själv tappat intresset, så över tiden har det lett till att jag knappt ammar alls på nätterna längre och att det går längre mellan amningstillfällena nu än tidigare.

Varför har jag då inte försökt vänja av honom, kanske någon frågar sig? Jo, för att jag inte ammar för min skull och han helt enkelt inte alls är redo för det och för att jag ser fördelar med syskonamning som jag tycker är viktiga för att få en smidigare start på syskonrelationen, för allas skull. Inte bara att jag läst om fördelarna med syskonamning men för att jag sett det hos andras barn, vilken skillnad det kan göra. Det här var inte en planerad graviditet och det var ju verkligen inte Johns val att bli storebror, så jag känner att helt avsluta amningen är att kräva lite mycket av honom, där han är i sin utveckling och av vad jag vet att han kan förstå och hantera. Av reaktionerna som han fått när jag försökt att helt säga nej när han verkligen velat så kan jag även säga att jag verkligen inte har den orken att hantera det just nu, det är nästan värre än irritationen som jag kan känna av att amma.

Jag försöker se det här som den perfekta övningen inför förlossningen, att lära mig hantera dessa känslor på ett konstruktivt sätt istället för att gå in i dem. För jag märker att så fort jag tänker tanken ”jag vill inte” så blir det värre, jag verkligen triggar igång mig själv och jag har nu börjat försöka att vända dessa tankemönster, en mamma skrev att för henne var det viktigt att erkänna hur hon kände, men för mig blir mina erkännanden mer självömkan och en förvärring av känslorna. Utöver det så ser jag till att dricka vatten före, så jag inte ska vara törstig, försöka se till att aldrig bli så hungrig att hungern triggar igång känslorna och sover när John sover för att vara utvilad. Än så länge kommer det dock fortfarande ånga ur öronen på mig. Min självdisciplin är inte tipp topp, men det ska nog gå bra det här med, envishet har jag i alla fall för att täcka upp där disciplinen vacklar.

Jag har försökt med det som jag  läst vissa göra, säga att brösten är trötta nu och behöver vila, men jag kan inte riktigt förmå mig till det, det känns oärligt på något sätt, han verkar kunna hantera att JAG inte vill, det är när HAN VILL som han inte kan hantera, så jag har helt enkelt inte sagt så mycket utan bara lossat, vi testar oss liksom fram till en balans som känns okej för oss båda och eftersom att jag är den vuxna så får ju jag offra mest, för att jag helt enkelt är den som är mest känslomässigt mogen för att göra det. En gång sa jag ”nu orkar jag inte mer, men jag kan klappa dig på rumpan istället” och då slutade han upp mitt i sin klagan och vände sig om, för det är ju också ganska mysigt. Jag har på inget sätt märkt att han bryr sig särskilt om ifall jag tycker det är jobbigt, det verkar han helt ärligt skita fullständigt i, amningen verkar för honom mer vara något mellan honom och brösten. Men snart så har ju halva graviditeten gått och eftersom John föddes i vecka 38+6 så kanske den här tittar ut lite tidigare också, så då har jag ju redan orkat ganska mycket, lite mer orkar jag nog.

Socialiseringsmyten del 2

Det som människor ojar sig mest över när vi berättar att vi väljer bort förskola och skola är hur John ska utveckla social kompetens. Det finns en bild av att barn behöver vara runt andra barn för att lära sig hur man är i sociala situationer, den bilden håller jag inte med om. Av det jag läst om den s.k sociala hjärnans utveckling, d.v.s. den delen av hjärnan (prefrontala barken) som är aktiv när vi tänker på känslor, är uppmärksamma på andras sociala signaler, känner empati och reglerar våra känslor, så framkommer det tydligt vilken effekt barnens nära relationer och tidiga sociala upplevelser (de första 0-3 åren) har på framtida sociala beteenden. Jag tror väldigt starkt på att hur majoriteten av ett samhälle behandlar sina barn kommer påverka hur dessa barn senare kommer fungera och forma framtidens samhälle, en tro som stärks ju mer jag läser (speciellt just nu då jag läser Det själviska samhället av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2012) där författaren t.ex tar upp hur Ayn Rands filosofi kring själviskhet och oberoende troligen påverkades av att ha sett sin fars butik bli exproprierad av kommunister.) Hur utvecklas då denna sociala hjärna?

Den sociala hjärnan utvecklas inte per automatik, utan är beroende av erfarenheter, så man kan säga att det är en slags inlärning där det under det första året bildas synapser som formar nervbanor som sedan under levnadsåren två och tre sorteras efter funktion, där de som används mest behålls och övriga görs av med. Vid födsel finns det inte så många synapser men bildas i rask takt i samband med social interaktion. Så för att ett barn ska lära sig hantera en känsla behöver det en erfarenhet där känslan hanteras på ett hjälpsamt sätt. Lever vi med aggressiva människor behålls de nervbanorna som hjälper oss vara uppmärksamma mot aggressivitet, lever vi med lyhörda människor behåller vi nervbanorna som hjälper oss vara lyhörda. Vad barnet behöver för att lägga och behålla dessa banor är konstant feedback och bekräftelse kring sina känslor, dessa nervbanor kan läggas om senare men blir svårare (d.v.s mer jobb krävs) ju äldre barnet blir.

Utöver att barnet behöver en hel del positiva sociala upplevelser behöver det lilla barnet även skyddas från farlig stress. Små barn kan inte reglera sina känslor själva utan är i behov av en vuxen som hjälper dem hantera stressiga situationer, annars svämmar dem över med stresshormonet kortisol. Utsätts barnet för stressiga situationer upprepade gånger, som vid tidig separation från sin primära anknytningsperson eller fysisk skada t.ex eller om de vuxna som tar hand om hen inte svarar tillräckligt fort eller inte löser barnets problem kan detta senare få effekter som ovanlig kortisolrespons, med antingen hög eller låg basnivå. Effekten av detta kan bli att man som vuxen inte kan återhämta sig snabbt från stressiga situationer, att man blir stresskänslig och får svårigheter att reglera sina känslor.  Dessa upplevelser kan påverka våra serotoninnivåer, vilket kan leda till att barnet växer upp och uppvisar impulsivitet, aggressivt beteende samt svårigheter med att hålla sig lugn under stressiga situationer, låga serotoninnivåer spelar även en roll i ångestproblematik, sömnsvårigheter och aggressivt beteende i vuxen ålder.

Det finns egentligen hur mycket mer som helst att skriva om detta, saker som oroar föräldrar senare som underprestation i skolan, övervikt, hyperaktivitet, depression och aggression har redan formats under de här första tre levnadsåren. Men jag ska nu lämna själva detaljerna och beskriva hur detta hör ihop med socialisering och förskola, samt uppfattningen om att barn behöver umgås mycket med andra barn för att lära sig sociala koder. Det är först när barnet blivit uppmärksam på sina egna känslor som det kan börja ta hänsyn till och förstå andra människors känslor. Det man kan göra för att göra barnet uppmärksam på känslor är att dels beskriva barnets känslor och upplevelser men även sina egna, att förklara vad man känner när barnet gör något, som att det känns obehagligt och man blir frustrerad när barnet absolut ska stoppa sina fingrar i ens näsa t.ex. Det finns överväldigande bevis för att det som formar barnets sociala utveckling är genom att ha nära, kärleksfulla relationer med sina huvudsakliga vårdare.

När barnet dagligen upplever att det kan lita på dig för stöd så känner hen sig känslomässigt trygg. Det är inte bara spädbarn som behöver detta kontinuerliga stöd utan även småbarn behöver känna att deras omgivning är förutsägbar. Man har i studier sett att barn med trygg anknytning visar större empati än sina jämnåriga med otrygg anknytning. Så med andra ord är det inte fördelaktigt för ett barns sociala utveckling att spendera en stor del av sin dag med jämnåriga som är under samma sociala utveckling som dem själva, de behöver en vuxen som kan se de mest subtila signalerna och sätta ord på känslorna hen känner. Däremot kan barn lära sig sociala koder av äldre barn och det är nästan som att det är inprogrammerat i dem, varje gång jag är ute med John så dras han nästan exklusivt till de större barnen och man kan riktigt se hur han observerar och suger åt sig deras sociala beteenden.

Så för Johns socialisering ser jag inte förskola som något nödvändigt, dessutom så är jag övertygad, från att själv ha jobbat som nanny en kort period och varit barnvakt samt genom att observera hur lite andra förstår John i jämförelse med hur jag förstår honom, att en vuxen som inte spenderat en hel del tid med ett barn från födsel inte kan förstå barnet lika väl och kommer missa en hel del saker, inte för att de är dåliga pedagoger men för att barnet inte behöver en pedagog, det behöver en nära relation. Dessutom kan man ju inte ha någon aning om vilket anknytningsmönster en förskolelärare har och de nervbanorna som hen har lagt under sina första tre år är de som kommer avgöra hur hen bemöter barnet på det stora hela.

För vidare läsning:

En sorts sammanfattande text av boken Kärlekens Roll (se nedan)
Analys med hänvisningar till olika stuider
Kärlekens Roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2007)

Ilska

Jesper Juul skrev i Konsten att säga nej att ilska ofta kallas för en negativ känsla och menade att det var nedsättande. Jag kan hålla med om det, för ilska blir bara negativt när man gör något negativt av den. När man efter ilska känner sig skamsen eller på något sätt mår dåligt, är det troligen för att man gjort eller sagt något som man efterhand inte riktigt kan stå för. Den känslan av skam, efter att man sagt något man inte kan stå för är en sund typ av skam tror jag, för den ger en en känsla för vad den andra människan kände och att man, i sitt försök att förmedla sin egna trampade gräns, faktiskt trampade på någon annans gräns.

Men ilska kan också vara en riktig gåva! Om man är i en konflikt kan ilska ge en modet att säga stopp, att förklara att nu har en av mina gränser trampats på, även om jag förstår att det var oavsiktligt och efter det kan man gå vidare och lösa konflikten konstruktivt och komma varandra och sig själv närmare.

Vad är era tankar kring ilska och konfliktlösning?

Att prata genuint

Läste igår Jesper Juuls böcker Konsten att säga nej samt Här är jag, vem är du? och i någon eller båda av dem tar han upp vikten av att ge sina barn sin spontana reaktion samt skrev om varför pedagogiskt tal inte funkar som kommunikation (såvida du inte försöker lära barnet någon konkret färdighet). Han menade att när man använder sig av en pedagogisk röst så stämmer ditt tonläge inte överens med orden som du säger, vilket gör att barnet ignorerar dina ord och istället går på tonläget (som ju då sänder ut signaler om att allt är lugnt). Han menade att det är viktigt för barn att få ens spontana, ärliga reaktion och att det är lugnt att säga ”kan jag få lite tid att tänka?” istället för att hitta på någon pedagogisk förklaring. Just det här med hur jag pratar med John har varit något jag tänkt mycket på. För det mesta har jag nog varit ganska ärlig i min kommunikation, men så kan jag ibland få för mig saker som jag hört andra säga, som att småbarn har svårt om man säger ”jag” och att man därav ska säga ”mamma”, Jesper Juul menade att man bör formulera sina gränser i jag-form och inte som ”mamma”, minns inte varför nu dock men kan tänka mig att det blir en viss känslomässig distans i det, vilket väl inte är vad man vill när man försöker förmedla en känsla (John förstår helt utmärkt när jag säger ”jag” och tenderar att bli mer benägen att ta till sig vad jag säger då*). Men så ibland kan det bli lite krockar i kommunikationen, som att jag fått för mig att mina förklaringar för varför jag inte vill att han gör något måste vara sansade och välformulerade på något sätt.

Men när jag förklarar med lugn och nog en ”pedagogisk röst” så skiter han ju helt i vad jag säger, när jag däremot svarat spontant och ärligt så bryr han sig (sedan kan han ju också inte hålla med mig/inte förstå och därför skita i vad jag säger). Det är inte så att jag skäller ut honom eller något sånt, Jesper Juul skrev även intressant om det med att skälla på, att hård ton inte är samma sak som att säga kränkande saker till sitt barn, där barnet av det senare tar skada, men blir jag irriterad så visar jag med kroppsspråket och rösten att jag blev det. Jag har haft svårt för att visa mina ärliga reaktioner och nog för ofta fallit in i någon strävan av att vara lugnet själv till en grad att det inte gynnat vår relation, jag har haft svårt för att jag så lätt får skuldkänslor, känner mig elak och framförallt när jag ser effekten av negativ känsla hos honom, oj vad jag känner mig hemsk då! Men negativa känslor är inte dåliga, precis som jag vill låta de få finnas för John så måste jag låta dem få finnas hos mig själv. Genom en negativ känsla som uppstår hos honom lär han sig hur han kan undvika den känslan, han lär sig mer om mig, vart han har mig och hur han kan förhålla sig till mig. Som Jesper Juul skrev (fast inte ordagrant då) så kan vi bara lära oss om vart en annan människas gräns går genom att stöta oss mot den och vart våra gränser går genom att andra stöter sig mot dem.

Så även fast det är känslomässigt jobbigt för mig så känner jag att det är en av de där många föräldrasmällarna jag får ta, för jag är verkligen hell bent on att John ska få fungerande relationer i sitt liv. Ett exempel på det här med spontana reaktioner har jag från häromkvällen, jag och Johan satt på sängen och John höll på att äta solroskärnor ur påsen, han fick i typ ett par i munnen och en hel del på golvet. Sen började han ha solrosfröna på golvet med flit, Johan blev irriterad men bet ihop. John fortsatte och till slut blev Johan så irriterad att han tog påsen ifrån honom och sa ”tyvärr, jag vill inte” i sin lugna, lena pedagogröst. John fattade ingenting och vände sig mot mig och gnällde av sig och ville förstå, så jag sa rakt och ärligt ”pappa blir irriterad när du har ut fröna på golvet, han gillar inte det” eller något i den stilen varpå John tog locket av en termos och satte sig på huk på golvet för att samla in fröna i locket.

Har alltid lite svårt för Jesper Juuls exempel då de speglar konflikter som aldrig skulle uppstå här, men man behöver ju inte ta till sig allt en människa skriver bara för att denne överlag är vettig. För mig är det viktigt att fundera över varför något är viktigt, varför jag inte vill och avväger utefter behoven i stunden. Ena dagen till exempel är jag helt lugn med att städa upp efter att John har öst kryddor och havregryn omkring i köket, andra (som idag) så säger jag att jag inte vill att han gör så. När det gäller den städningen försöker jag för övrigt vara noga med att göra det när han är där och gärna före han gått vidare, för då hjälper han mig och är det saker han klarar av gör han det sen själv, som att slänga sitt bajs i toaletten.

Känner att det här bör vara ett icke-stycke, men jag har märkt en tendens hos människor att missförstå och misstolka saker vid minsta lilla svängutrymme (och med tanke på hur trött jag är just nu så finns det nog en hel del), men om ens spontana reaktion är ”vafan, din jävla skitunge, fattar du inte att du inte kan göra så”, så anser jag att jo, man bör hålla tillbaka på orden (men inte känslan) och kanske jobba på sig själv lite, för det är kränkande ord. Bara så ingen får för sig att det är lugnt att bete sig hur som helst mot sitt barn för att Jesper Juul sa att det är lugnt att ge sin spontana reaktion, då har man nog missat poängen (som jag sett en del människor göra när de läst Jesper Juul). Så för att förtydliga, med spontan reaktion menas alltså känslan du i stunden känner, den ska du förmedla ärligt och spontant på ett icke-kränkande sätt.

*Jag har iofs varit väldigt övertydlig i vår kommunikation och pekat på mig när jag sagt ”jag” eller så och honom för ”du”, inte hela tiden men när jag velat driva fram ett budskap, kanske har det underlättat.

Prioriteringar

Jag förstår som sagt att förskola/dagmamma/annan barnpassning kan vara en nödvändighet, men en sak som jag stöter på ibland är så konstiga argument för varför man måste ha sitt barn i förskola. Hur man inte har råd att vara hemma med sitt barn. Menar ni verkligen det? Eller menar ni att ni helt enkelt prioriterar annorlunda? För hur kan man ha råd med bil/ny bil, hus/dyra lägenheter, resor, massa nya saker, renoveringar etc i så fall?

Inte som att dessa saker är nödvändigheter, visst prioritera på hur ni vill, men snacka inte om att ni inte har råd att ha era barn hemma då, säg att ni väljer utlandsresor istället. Att säga att man inte har råd med två stycken medellöner är ganska förolämpande mot de hemmaföräldrar som vänder på varje öre och kämpar för att få ihop ekonomin för att kunna vara hemma med sina barn. En annan sak är att man minsann inte tänker lägga sin egna karriär åt sidan/att man inte pluggat för att vara hemma/inte skulle klara av att vara hemma hela dagarna. Man måste ju faktiskt inte vara hemma ensam, båda föräldrarna (förutsatt att man är två) kan ju faktiskt jobba 50% var. Har man ett yrke som skulle möjliggöra det/en dröm som man vill uppfylla så kan man jobba hemifrån/starta eget.

Man behöver inte välja förskola, man kan välja flerfamiljssystem. Småbarn behöver inte egna rum (tror snarare att det är negativt), man kan bo mindre i billigare hem, man kan bli mer medveten om sin konsumtion, man kan använda tiden då man väntar barnet till att spara pengar, man behöver inte köpa nytt och dyrt (man gör dessutom planeten en tjänst genom att välja begagnat/konsumera mindre). Det finns saker man kan göra hemifrån för att tjäna pengar, bara man använder fantasin lite. Man behöver inte ägna sina dagar med barnet/barnen hemma eller på öppna förskolan, jag tror att det gör vilken vuxen som helst understimulerad. Man kan ta med sig barnet i sitt liv, göra saker som man själv tycker är kul och träffa vuxna och barn av alla åldrar.

Jag har svårt för att se på saker som jag tidigare gjort i livet eller velat göra som relevant i nuläget. Jag lever inte kvar i saker som jag gjort eller syftet för vilket jag gjort de sakerna. Poängen med min folkhögskoleutbildning var väl att kunna gå vidare från det, bygga på med fler kurser i skrivande, jag kan inte se den utbildningen som slöseri med tid (även om den nu var kort) för den gav mig ju något, även om jag inte jobbar med skrivande i dagsläget. Det kommer en tid för allt och just nu prioriterar jag det mitt barn visar att han behöver, vilket är att vara nära. Vill någon annan prioritera annorlunda, varsågod, men kalla det vad det är, en annorlunda prioritering.

Allt skuldbeläggande man upplever av att höra det handlar väl snarare om ens egna värderingar och att man kanske inte lever efter dem i så fall? Att man kanske trots allt inte tycker att man gör rätt och försöker rättfärdiga sina val för sig själv, för att man annars skulle skuldbelägga sig själv?

Varför vi väljer bort förskola och skola

Våra anledningar till att välja bort förskola vävs samman med våra anledningar till att välja bort skola. Det vävs även samman med vår inställning rent allmänt i vårt föräldraskap. Vi väljer att följa vårt barn, att lita på att han vet vad han behöver och att hjälpa honom med det han uttrycker att han behöver. Vi lät honom bestämma när han ville börja äta fast föda och hur mycket han skulle äta, vi låter honom amma tills han självmant slutar (så länge det känns bra för oss båda), när han visade att han inte längre ville ha blöja fick han sluta med den (trots att det fortfarande kan ske olyckor), vi har aldrig hållit i hans händer och övat på att gå, utan han har från att han var typ nyfödd försökt stå upp och tog sina första steg vid tio månader, vi lär honom inte sakerna som man ”ska” lära sina småbarn utan följer hans intressen. Vi litar på att han kommer lära sig de sakerna som han kommer ha användning för.

När det kommer till förskola så väljer vi att inte ha John där, dels för att jag inte tror att det skulle gå på ett schysst sätt, det skulle innebära kompromisser för John som jag inte vill att han ska behöva ta (men jag har full förståelse för att förskola ibland är ens enda val i stunden), jag tror att det är väldigt negativt för barn att spendera en stor del av sin dag med barn i samma ålder, jag tror att de bästa premisserna för barns individuella utveckling är att få spendera sina dagar nära föräldrarna och med människor av alla olika åldrar, med olika intressen etc, det kommer alltid (som det ser ut nu) vara nödvändigt att barnet måste anpassa sig till gruppen på ett sätt som jag inte tror är fördelaktigt för barnet eller dess sociala utveckling, det kommer alltid (som det ser ut nu) att vara tvång på aktiviteter som barnet inte nödvändigtvis kommer ha intresse av att delta i och förskolepersonal kan omöjligt vara lika lyhörda mot mitt barn som jag eller Johan kan vara, för den lyhördheten (där man från bara en blick förstår helt vad barnet känner och menar) kommer från att spendera enormt mycket tid med barnet, nära inpå, på ett sätt man inte kan i en barngrupp. Ja, man kan tycka att det är viktigt att lära sig att göra saker som man inte tycker är kul, men det tror jag (som jag nog redan skrivit) att barn kommer lära sig ändå och göra. Jag är helt övertygad om att barnet i något sammanhang kommer ställas inför något som det inte har större intresse av att göra, men ändå göra det och när det sker så vill jag att han ska få välja själv att delta (händer ju redan att han följer med oss på saker som han inte nödvändigtvis tycker är skitkul). Att han dessutom skulle börja före han tydligt kan uttrycka sig i tal är för mig otänkbart, då andra vuxna (till och med dem som lever relativt nära barnet) kan ha svårt att förstå en stor del av vad han försöker säga och förmedla på andra sätt, vilket jag tror är negativt för anknytningen.

Vi oskolar (unschooling). Det är inte något vi börjar med när John är sex-sju år gammal utan det är något som pågår hela hans liv från födsel. Vi följer honom, i hans intressen och litar på att han kommer att lära sig det som han senare kommer ha användning för i livet. Det jag minns från skolan är sådant som jag faktiskt var intresserad av, resten har jag sållat bort. Så fungerar människan med dess selektiva minne, man tar köttet och slänger benet.

Det handlar om att barnet ska få lära sig i sin takt, genom sina intressen, genom livserfarenheter, genom möten med andra människor och yrkesgrupper. Vår uppgift som föräldrar blir att behandla honom med respekt, låta honom utforska det han tycker är intressant, finnas som stöd och vägledning när han inte vet hur han ska få reda på något som intresserar honom. Om det så betyder att han inte lär sig läsa förrän han är tolv, eller senare, eller aldrig. Eller tidigare för den delen. Det handlar om att släppa alla gamla tankemönster om vad man ”bör” kunna, vad jag tycker är viktigt, att släppa idén om att barn bara kan lära sig om man lär dem.

För barn lär sig, från att de föds suger de åt sig allt dem kan och försöker förstå världen de lever i och sin plats i den. Den drivkraften försvinner inte bara för att barnet når skolåldern, det enda som kan ta död på den drivkraften är att inte låta barnet lära sig på det sättet det vill. Det var vad som tog död på min lust. Jag började skolan så exalterad, satt sommaren före och jobbade i min ena systers skolhäfte och riktigt såg fram emot att börja skolan och få lära mig alla de saker som jag ville lära mig. Men så blev det inte.

Jag fick inte lära mig mer i de ämnena som jag var intresserad av (svenska) än någon annan i klassen, jag var tvungen att försöka lära mig saker jag inte hade intresse för och när jag hade svårt att lära mig de sakerna (se emotionell inlärning) så kände jag mig dum, som att jag inte fattade något som jag borde fatta. Senare har jag fått lära mig att det är något som sker i hjärnans utveckling (detta berättade min folkhögskolelärare och jag har inte kollat upp det än) vid sjuårsålder som gör inlärning av matematik mycket lättare och innan dess generellt svårt. Vilket var fallet för mig, eftersom jag fyller år i slutet av oktober så började jag skolan när jag var sex, när starten på matte var dålig så satte det förutsättningen och mönstret för min fortsatta inlärning av matte, vilket jag tycker är otroligt trist för det påverkar mig fortfarande. Läsa däremot lärde jag mig dock när jag var i förskoleåldern, för det hade jag intresse för. Jag minns inte hur jag lärde mig, men det var ingen som aktivt lärde mig det. Jag älskade (och älskar fortfarande) böcker och ord.

Den vanligaste oron människor uttrycker när man pratar om oskolning är hur barnet ska lära sig läsa, hur det ska lära sig matematik och hur det ska bli socialiserat. Läsa finns det nog många barn som lär sig före de börjar skolan, framförallt om de läser mycket med föräldrarna så tror jag att intresset uppstår, att klara läsa sina favoritböcker själv tror jag är en stark drivkraft. Matematik är allt omkring oss, jag minns vissa uppgifter från matteböckerna och vissa uppgifter handlade om att räkna ut tågtider, lösa problem kring pengar, hur man delade äpplen mellan ett visst antal människor, volym och mått. Dessa saker går otroligt lätt att lära sig i praktiken, John kommer lära sig om pengar genom att gå till affären och handla. Han kommer lära sig om mängder genom matlagning och bakning etc, jag vågar till och med påstå att många matematiska koncept är lättare att förstå i praktiken än genom en bok.

Vad gäller socialisering så kan vi säga såhär: John är just nu 18 månader, han har varit med oss överallt. Han har observerat oss och människorna som vi kommit i kontakt med dagligen och väldigt noga. När vi träffar någon och skakar hand så sträcker John självklart fram sin hand för att hälsa (däremot så är människor så ovana vid det så de förstår inte alltid, då tittar John osäkert på oss som att han undrar om han gjort något fel), när vi har varit på besök hos folk så har vi gett John en egen kopp med havremjölk eller vatten, han har suttit på egen stol vid bordet när vi fikat och följt samtalet med blicken. Han lär sig alltså hur man gör genom att se andra göra, framförallt oss. Vi behandlar honom med samma respekt som vem som helst och har nog varit ganska artiga mot honom, så han är själv ganska artig och frågar med kroppsspråket om han får låna något, säger tack när man ger honom något (eller när jag torkar upp hans kiss….) och vill väldigt gärna hjälpa till.

Vi var och träffade hans kusiner för någon vecka sedan eller så och han hörde då sin kusin säga att han ville ha mer banan, John gav honom då resten av sin banan som att det var det mest självklara i världen. Jag har ingen som helst oro för hans socialisering, alla som träffar honom säger att han är så glad, så ”med” eller ”vaken” och trevlig att ha och göra med. Det kravet som ställs på oss som föräldrar är att vi engagerar oss i saker som vi tycker är intressanta och lever som vi lär, alltså att vi aldrig slutar försöka utvecklas och lära oss nya saker. Jag känner ingen som helst oro, jag litar på att mitt barns kompetens och jag litar på att han vet vad som är viktigt för honom, helt utan att någon behöver säga det till honom.